kännas vid sitt nyligen åt murmästaren lemnade »projekt», utan sade det vara endast förslagsvis. Underståthållaren förklarade, att brunnen ej borde blifva »publik» och att af gården icke skulle tagas mer än 6 alnar till vändplats. Kollegium ville, att man skulle taga 11 alnar. Då trädde herrarne till samman i »rectoris logemente», men man kom ej till något slut. »Herr Claesson ville gerna hafva ett ord med i laget», skrifver rektor, »men då han intet hördes och herrar inspectores begynte fråga, om han icke vore then Achab, som friade efter thenne Naboths vingård, absenterade han sig alldeles».
Efter flera sammankomster och öfverläggningar beslöts sedermera, att af gården skulle blott 6 alnar utläggas, brunnen blifva skolans, och inga hyrebodar, såsom ock föreslagits, upprättas utan inspektorernes vilja och vetskap. Men Byggningskollegium och i synnerhet dess præses, Adelcreutz, embets- och byggnadsborgmästare, samt rådman Roland voro missnöjda och sökte ställa till åtskilligt krångel för rektorn.[1]
Redan 1733 tarfvades åter reparation, enligt hvad man finner af skoljournalen. En kollega klagade då öfver sina »rätt miserabla rum», i hvilka det drog genom brädväggarne. Rektorn anhöll också, att huset, som förut var allenast hvitlimmadt, måtte åt gatan, »för bättre anseendes skull anstrykas med grå färg, men fick ett temmeligen vrångt afslag». Rektorn begärde då att få låta göra det på egen bekostnad, och då resolverades ändtligen, att huset åt gården skulle hvitlimmas, men åt gatan strykas med grå färg. Vid samma tillfälle anhöll rektorn om en ny port ut åt Själagårdsgatan, »men härvid var än intet att göra».
För att gifva en föreställning om Stockholms förnämsta lärdomsskolas yttre utseende för 120 år sedan, så olikt hufvudstadens Norra allmänna läroverks i våra dagar, om kanske också icke så synnerligt afvikande från det Södra läroverkets, meddela vi här en efter en façadritning i stadens Byggnadskontor med benägen tillåtelse afbildad framställning af Trivialskolans hufvudsida åt Skärgårdsgatan 1761 (fig. 141).
Det var året näst före det då erkebiskopen Samuel Troilius klagade hos kungl. maj:t och anhöll, att magistraten måtte åläggas, att »ofördröjligen taga sig an denna saken och likmätigt den skyldighet staden åligger förse skolan med sådant hus och sådana rum som omständigheterna fordra och uti k. maj:ts residensstad allraminst böra saknas och umbäras».[2]
