ställen, och skriftväxling försiggick i längre tid mellan åtskilliga myndigheter, till dess fordringarne slutligen nedprutades betydligt, och rektor fick ett vederlag af 33 rdr 16 sk. banko för hvarje år han icke kunnat bo i skolan, konrektor af samma orsak 25 rdr, de tre kollegerna samt apologisten hvardera 10 rdr banko.
Detta var redan ett stycke in i vårt århundrade. Då huset vid Skärgårdsgatan slutligen var alldeles omöjligt både såsom bostads- och skollägenhet, flyttades, 1814, Trivialskolan till Riddarholmen, dock icke i den gamla lägenheten som skolan lemnade 1666, utan i det hus som fordom länge kallats Knut Kurchs hus. Att det utgjort del af de gamla klosterhusen tyckes vara tämligen säkert, och Elers i sitt »Stockholm» säger om samma hus:
En del af klostret på Gråmunkeholmen, som första köpebrefvet innehåller, sålde magistraten i Stockholm till fältmarskalken herr Johan Banérs arfvingar den 20 Aug. 1642 för 3,000 sp. rdr.
Huset bytte många gånger om egare, till dess det af kammarherren G. Wachschlager, 1758, såldes till Riddarholmsförsamlingen för 150,000 dal. k:mt. Redan året förut hade kungl. maj:t bifallit, att församlingens gamla kyrkoherdehus[1] vid Munkbron skulle få säljas och ett annat, rymligare inköpas. Detta gamla kyrkoherdehus hade ungefär hundra år förut (1663) skänkts till församlingen af riksmarsken och general-fältherren Lars Kaggs enka Agneta Ribbing. Vi erinra derom med anledning af den minnessten som ännu står i nedre förstugan till det i fråga varande huset på Riddarholmen och som så många slägten af gymnasister stannat och betraktat — eller gått tanklöst förbi.
Denna minnessten är icke, såsom vi hört många förmoda, inflyttad från Riddarholmskyrkogården, utan var förut inmurad i väggen öfver porten till gamla presthuset vid Munkbron, men följde med pastorsbostället till Riddarholmen. År 1793 låg han, enligt hvad Elers uppgifver, sönderslagen i det nya presthusets portgång. När han restes på sin närvarande plats kunna vi icke uppgifva. Med skolfrågan har denna sten visserligen ingenting att göra, men emedan han finnes i ett hus som i 66 år användes till Stockholms förnämsta undervisningsverk, så anse vi oss icke böra glömma honom.
Inskriften[2] är följande, men första ordet (Dei) har, liksom det hvarmed andra raden skulle börja (Nomini), försvunnit då stenen skadades:
