nedrifvet hus vid Munkbrogatan, der Mälartorget nu är, och förestods af magister C. O. Fineman.[1] Denne berömmes af många såsom en synnerligt utmärkt pedagog, men lär äfven hafva varit synnerligt sträng och användt kroppslig aga af ej sällan verkligt grym natur. Såsom ett bidrag till Stockholms inre skolhistoria ännu för få årtionden sedan, meddela vi här en liten skildring som lemnats oss af en person hvilken på 1840-talet gick i Finemans skola.
Läraren Fineman var stor anhängare af systemet att med stryk inplanta vetandet hos sina lärjungar. Till biträde åt handen användes pinnar, omkring 1 ½ fot långa, afsedda egentligen till pekpinnar, och åtgången af dessa var stor, enär de brötos ofta af, då kraften, hvarmed de svängdes öfver lärjungarnes hufvud, armar och ben, var starkare än redskapet. Men vid sådana fall var läraren ej förlägen om medel att fortsätta bestraffningen, och olycklig då det offer som hade god och kraftig lugg. För att erhålla sådan bestraffning, behöfde felet ej hafva varit stort. Vid sittande lektion, såsom vid räkning, användes pinnen, att slå på lärjungarnes fingrar. Då griffeln härigenom föll ur handen, fingo armar och ben uppbära bestraffningen, samt då benen af sjelfbevarelsedrift drogos undan det hårda redskapet, fattades pinnen af läraren mellan tvenne fingrar och stöttes obarmhertigt med spetsen i elevens rygg, så att solar och stjernor skimrade för det våta ögat. Ej heller skonades hufvudet. Med en förskräcklig hårdhet fick pinnen dansa, utan någon slags urskilning, hvar den träffade å de späda barnahufvudena. Att klaga med ord mot behandlingen var som att hälla olja på eld. Det gafs äfven skymflig bestraffning, synnerligen vid olydnad eller motsägelse, kanske ock vid bristande kunskap i den gifna lexan för dagen. Då fick gossen sätta sig under den bänk, hvarå svarta taflan stod, i samma ställning som en skräddare sitter på sitt sybord, med benen i kors, men hufvudet under bänken, och ansigtet vändt mot väggen. Vid denna ställning blef ryggen spänd som en båge, och läraren, som ofta gick rundt kring den ganska stora skolsalen, glömde ej att åt sin fånge i kurran dela ut ett rapp, hvar gång taflan passerades. Ännu skymfligare straff var den s. k. kräftgången, som begagnades hufvudsakligast då någon lärjunge kommit för sent. Krypande baklänges på armar och ben, härtill tvingad af dertill beordrade kamrater, af hvilka en satte sig på offrets rygg, med hufvudet vändt åt sätet, hamrades och bultades det sist nämda af såväl honom, som den öfriga omgifvande kamratskaran, ända tills ett hvarf omkring skolsalen var tillryggalagdt.
Otaliga voro de smärre bestraffningarne. Vid lärjungens ouppmärksamhet under lektion eller bön, kunde densamme utan vidare afbrytas för att befalla den ouppmärksamme att »lägga oket på sig», som tillgick så, att händerna knutna lades öfver nacken, och ansigtet böjdes ned åt bordet framför bänken. Att hålla handen än på ena än på andra ögat eller å munnen var bot för alltför lifliga ögonkast åt obehörigt håll eller för lösmunhet. Vid läsning inom cirkel hade custos makt att åt okunnig eller kanske ock åt någon kamrat som hade att fordra för »gammal ost» påbjuda att »gå ur cirkeln» och ställa sig »bock», d. v. s. med händerna mot knäna och kroppen i rät vinkel mot benen. Att »stå bock» medförde ock att efter förhör af läraren få emottaga en större eller mindre bestraffning.
⁎
- ↑ Född 1793, magister och prest 1818, först huspredikant hos presidenten O. E. Lagerheim, sedan 1821 lärare vid ofvan nämda skola som han skötte i trettioåtta år, † 1863.
