Att de förnämas och förmögnas barn i gamla Stockholm åtnjöto enskild undervisning i hemmen hafva vi redan anmärkt, och att enskilda lärare utom hemmen täflade med de offentliga skolorna hafva vi ock sett. »Rabellerne» voro ganska ihärdiga, så mycket de än förföljdes af konsistoriet. »Hvem mäktar uppräkna», säger C. U. Broocman ännu i vårt århundrades början, »den skara af kända och okända, pröfvade och opröfvade studenter och skrifvare, forne handlande, fabrikörer, mästare, gesäller, bladarbetare, väfvare, brandvakter, m. m. som med och utan tillstånd i alla delar i hufvudstaden för en ringa veckpenning undervisat och ännu undervisa eller rättare vanbildat och ännu vanbilda samhällets framtida medborgare.»
»Icke bättre är det bestäldt med flickornas undervisning», skrifver samme nitiske skolvän, »i de s. k. pensionerna, om vi ock först blott hafva afseende på de större och mest ansedda. Det är en lycka att de finnas, då så många mödrar gifvas, som sjelfva icke äro i stånd att till alla delar undervisa sina döttrar. I dessa pensioner kunna de åtminstone vinna skicklighet i alla för ett fruntimmer erforderliga handaslöjder. Men hvilken bildning få hjerta och förstånd?»
Broocman klagar öfver katekeslexorna och den klena undervisningen i öfriga ämnen. All vigt lades på franskan, »som man oförskämdt nog uteslutande behagar kalla språket», men hvaruti de flesta dock hade endast en mycket ofullständig kunskap.
Hvarifrån flickskolornas förestånderskor och lärarinnor togos i en tid, då den qvinliga undervisningen stod på så dålig fot är svårt att säga. En och annan utländsk lärarinna hittade dock vägen hit, och det redan på 1700-talet. År 1725 sökte hos konungen[1] madame Marguerite De la Caze, »ett för religions skull ifrån Paris fördrifvet fruntimmer», tillåtelse att i Stockholm upprätta en fruntimmersskola, ungefär på den fot, som vid Saint-Cyr eller som madame Miramions i Paris, m. fl. Hon ville till det ändamålet hafva »något gammalt kongl. hus, som med liten omkostnad kunde få förbättras och lagas, att ett tillräckligt antal hederlige mäns barn der kunde logeras och rymmas, tillika med de personer som till deras uppsigt behöfvas.» Madame De la Caze »hoppades, att rikets ständer skulle bevilja det och sjelfvilligt och skyndsamt sammanskjuta till nödiga möbler och husgeråd, så ock till madame De la Cazes och hennes dotters underhåll.»
Ansökningen hänsköts till ständerna, och vi veta icke hvad dessa svarade, men frukta, att madame De la Cazes hopp kom på skam.
- ↑ Ansökningen finnes, på så väl franska som svenska, i riksarkivet.