I samma skrå antydes skyltning för första gången i de handlingar vi haft under händer: han skall sitt bräde ej uppslå, förr än han all kompanis rätt gjort. Orsaken måtte ligga i den omständigheten, att guldsmedernas varor voro för dyra att sjelfva ligga i öppna »vindögat» såsom skyltar, och att yrket sålunda måste tillkännages genom »tafla», som det sedan kallas — allt under förutsättning nämligen att »uppslå bräde» är liktydigt med att sätta ut skylt.
Dragarnes (bärarnes) skrå (från början af 1500-talet) anger redan början till de strider som senare uppstodo mellan embetena rörande deras sysslor, ty detta skrå upptager bestämmelser för åkare. »Ingen åkare får uppföra jern från uppstäders skepp, utan allenast bärare som skola hamnen ren göra om sommaren». Bärarne hade äfven uppsigt öfver att ingen orenlighet, stenar, granris och spånor kastades ut i hamnarne. Derjemte skulle de vara skyldiga att bära »Vår Herres uppståndelses beläte» om påsknatten »och gång-dagarne», vid vite af en tunna öl och två marker vax.
Snickarnes mästerstycke skulle (1575) bestå af »ett utdragande bord af godt vågenskått (ekvirke). Öfversta bladet skulle vara tre alnar långt, sju qvarter och två tum, och båda bladen tre tum tjocka och listerna på ändan åtta tum breda, på hörnen väl tillhopa fogadt, så ock eljest fliteligen utarbetadt. Vidare: en kista med fot, så att hela höjden är fem qvarter, längden half tredje alnar och bredden en aln, och med platta pelare».
Tunnbindarnes mästerstycke tyckes i gamla tider hafva fordrat rätt stor arbetsskicklighet, äfven om de träsniderier som funnos på åtskilliga tunnbottnar icke utfördes af tunnbindarne, utan af särskilda träsnidare (fig. 149). Men efter aflagdt prof hade gesällen rätt till sitt med embetets präktiga sigill (fig. 150) försedda mästarebref, som gjorde honom till välbestäld stockholmsborgare.
⁎
År 1621 den 23 September reglerades skråväsendet genom den då utkommande general-embetes skrå, hvilket sedermera många gånger ändrades och förbättrades. Den okände författaren klagar derinnan öfver, att de gamla embetshusen eller gillegårdarna vore förfallna; derför föreslår han, att de som fattige äro skola förena sig om ett hus. Så bestämmes, att hvarje embete skall hafva ålderman och bisittare valda på lifstid. Åldermannen eger bland annat rättighet att handla med drycker, såsom tyskt och svenskt öl och bränvin, men icke vin, samt dem utskänka. Embetets kännemärke och tecken skall uthängas på en tafla (skylt).
