Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/370

Den här sidan har korrekturlästs
353
GILLEN. SKRÅN. GESÄLLSKAP.
Fig. 156. Kopparslagarnes sparbössa.
I Nord. Mus.
Fig. 157. Snörmakarnes sparbössa.
I Nord. Mus.

Om embetet ansåg, att det funnes tillräckligt antal mästare inom yrket, kunde det afslå ansökningen om mästarebref eller åtminstone lägga många hinder i vägen. Hade den sökande likväl lyckats besegra alla svårigheter och var såsom mästare godkänd, återstod det honom att svärja borgareden, hvilket ej heller aflopp utan kostnader, från 75 riksdaler till högre belopp. Men var den eden väl svuren, hade den nye mästaren rätt att sätta upp egen verkstad och hos polisen anmäla så många bönhasar han hörde talas om.

Så ungefär lefde handtverkslifvet bland mästarne med få mindre vigtiga förändringar ända fram till 1846, då skråtvånget upphörde; men att det icke saknades kif och split embetena emellan, derom vittna de många utgifna rättegångshandlingarna. Än kifvas slagtare och garfvare, rörande djurhudar, än skomakare och skoflikare, än guldsmeder och snörmakare, än snickare och stolmakare. Och lågo icke embetena i tvist med hvarandra, så tvistades det inom embetena, rörande aflagda prof till mästerskapet. Så till exempel processar år 1771 perukmakargesällen Johan Martin Wallman med sitt embete, emedan han blifvit underkänd i profvet. Inför rätten tillfrågades åldermannen och bisittarne af hvad beskaffenhet de fel voro som embetet på mästerstycket i fråga hade att anmärka. Ålderman Grabedunckel utlät sig så:

att hvad Serafimer peruken angår, så vore den samma 1:o) för tunn på sidorna 2:o) gå rangerne der icke väl tillhopa 3:o) är peruken icke väl proportionerad på sidorna, hvaraf följer att placken midt uti är för bred och sedan för smal. Häremot opponerade sig förre rådmannen Rodikor och betygade på samvete, att peruken icke vore för tunn vid öronen. Ålderman Grabedunckel utlät sig: att han hade

Gamla Stockholm.23