ännu ett fel på Wallmans peruk, nämligen att håren i den samma icke äro rätt klippte eller bouclerne spitsade. Rodikor svarade, att sådant icke vore på Serafimer peruk brukeligt.
Derpå uppvistes fruntimmersperuken.
Vid densamma påminte ålderman Grabedunckel, att façonen på denna vore sådan, att ett fruntimmer ej med den kunde vara, med någon heder och anständig prydlighet, på hufvudet klädd ...
Rodikor motsade.
Alderman Grabedunckel (hvilken tyckes ha för princip att aldrig svara på tal) androg, att utom hvad i anseende till sjelfva mästerstycket af honom anmärkt blifvit, hade också den af gesällen Wallman förrättade hårfriseringen på ett flickebarns hufvud, sådan som den i embetet då blifvit uppvist, varit oskickelig, hvilket trumpetaren Jäger och en enka, som samma hårfrisering sedan sett, också skolat besanna.
Embetets medlemmar råka i lufven på hvarandra och man tillgriper invektiv. Borgmästaren Sebaldt ansluter sig till den mildare meningen, och Wallman segrar inför rätten.
⁎
