Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/376

Den här sidan har korrekturlästs
359
GILLEN. SKRÅN. GESÄLLSKAP.

Svar. Jag lopp väl hit med tvenne stutar; min goda åltgesäll säge mig hvaröfver ett välgjordt stufvelås inslutar; (gissas till alla frågor).

Åltg. Huru kom han vidare hit?
 Säg, hvaröfver ett lås är gjordt?
 Hvad det bästa på en Jungfru är?
 Hvad det starkaste uti verkstaden?
 Hvar medelpunkt i verlden?
 Hvad det bästa på en qvarn?

Svar. Jag kom hit från Kongshatt, jag beder tag nu min granne fatt.

Åltg. Vill min goda unggesäll hafva ett annat namn, så tage nu denna gesällstaf uti sin famn.

Svar. Denna gesällstaf att vidröra är jag än för slätt; jag måste nu först lära mitt handtverk rätt, sedan är min ena hand intet krum, och den andra ej heller lam, derför tager jag gesällstafven intet an.

Åltg. Huru låter min goda unggesäll kalla sig, när den sköna damen frågar efter honom?

Svar. Sköna damer lära intet fråga efter mig; har jag pengar, kalla de mig Monsieur: har jag inga, kasta de mig trappan utför.

Åltg. Huru låter min goda unggesäll kalla sig, när mästare, gesäller och unggesäller fråga efter honom.

Svar. Mästrar, Gesäller, och Unggesäller ha väl makt att fråga efter mig. N. B. Det ädla blod har försatt min Faders skatt, så när som en gammal hatt, den står försatt på Rådhuskällarns dörr för tre öre. Vill min Åltgesäll mig trohet lofva, vill jag honom densamma skänka till Nyårs gåfva.

Åltg. Hans namn är all ära värdt; vi vilja det ofvan uppskrifva, der bönderna hänga sina stöflar.

Svar. Jag tackar, hans namn bör ofvan öfver stå. Lef väll

⁎              ⁎

Detta var klensmedsgesällernas handtverksordning 1771, hvilken är tryckt ett par gånger med tyska originalet på ena och svenska öfversättningen på andra sidan. Om det är infördt från Tyskland eller författadt på tyska här i Sverige veta vi ej, men skulle vara böjda att tro det förra särskildt om föreliggande ordning, i hvilken namnorden röja tysken. Att så icke alltid varit fallet framgår af företalet till sadelmakarnes handtverksbruk som är tryckt endast på svenska, i Stockholm, 1780.

»Näppeligen finnes någon nation, som icke högst värderar sitt modersmål. Det hafver således ett samhälligt bröderskap med Embetets goda minne beslutit att i fäderneslandet bortlägga det hit tills brukade Tyska Handtverksgewohnheit och införa det på Svenska. Hvar och en som vil besöka fremmande länder lärer sjelf vara omtänkt att göra sig kunnig i fremmande språk.

Öfversatt At Brukas Med Fägnad».

Längre fram, på 1800-talet, då ordensväsendet med dess