intet annat kunde förnimmas), uppbrutit dörren, med svärd, bardisaner och laddade musköter stormat gillet, och en person dödat och många sargat, dervid en stor del deras kappor beröfvades, så ock med fängslandet af samtlige gesällerna, gjort våld, brutit hus och hemfrid och alltså konungens edsöre. Majoren dömdes att mista lifvet; om domen gick i verkställighet veta vi ej.
Att gesällerna gifvit anledning till slagsmålet är mycket möjligt. Man vet, huru illa de voro anskrifna på 1600-talet, då de alltid i kungörelser nämnas tillsammans med »annat löst parti». Men voro de kitsliga och öfvermodiga då de uppträdde som kår, så behandlades de också hårdt. Carl XII till exempel påbjöd, af sina politiska skäl naturligtvis, att gesäller som höllo frimåndag, skulle genast gripas och pressas till knektar.
Ända in på våra dagar har man exempel på huru den barbariska lagen om husbönder och tjenare retade gesällerna mot mästarne, så att hämden icke uteblef, ehuru hårdt den alltid stod de förorättade. Ett kämnersrättsprotokoll från 1830 ger en delvis komisk belysning åt ämnet. Vittnet Petterson intygar: han hade anträffat snickaren Sandström å ett näringsställe i staden och hört Sandström beklaga sig deröfver, att han icke vågade gå hem, emedan han förut på dagen blifvit öfverfallen af sina gesäller, af hvilka den ene skulle ha hållit och den andre slagit honom. Vittnet hade då jemte ett par andra personer utom Sandström följt denne hem och från ett rum bredvid verkstaden hört oljud och en röst som yttrat: när han kommer hem, skall han knäppas. Derpå hade vittnet genom ett hål på väggen sett tvenne af de anklagade som räckt hvarandra händerna och den tredje som »slagit af», hvarvid de tre dervid utropat: friheten är vår och vi skola försvara friheten mot mästaren; att derefter samma gesäller fattat uti åtskilliga verktyg,
