nämda tillfället 1499, fick Stockholms borgerskap genom sina borgmästare och rådsherrar, ett par år derefter, yttra sig i en för unionen och riket vigtig fråga, nämligen huru de ville förhålla sig mot konung Hans, hvilken rikets råd uppsagt tro och lydnad, och mycket berodde på det svar som Stockholms magistrat skulle afgifva.
I magistratens öfverläggningar deltogo ståthållaren på Stockholms slott och stundom flera af rikets råd. Ofta skickade konungen sina förnämlige män att i angelägna ärenden gemensamt rådpläga med magistraten.
Men den magistraten skonades ej heller, när någon mäktig man ville visa sitt missnöje med staden. I Stockholms blodbad, som egde rum på borgerskapets eget forum, aflifvades också tre borgmästare och tretton eller fjorton rådmän.
Det vanliga antalet af rådmän (rådsherrar) var från gammalt tolf, men ökades stundom och var en tid tjugu, i medlet af 1500-talet till och med tjugutre, för att sedan åter sänkas till femton, hvilket antal bibehölls från 1656 till 1781, då det ökades med fyra, så att Stockholm från 1781 hade nitton rådmän ända till 1816, då antalet vardt sexton, sedan fjorton och slutligen tretton, under det borgmästarne minskades från fyra först till tre och sedan till två för att i vår tid inskränkas till en.
I äldre tider utnämde konungen både borgmästare och rådmän, sedermera tillsattes de någon gång genom val inom magistraten. Under sextonhundratalet finner man, att öfverståthållaren och magistraten, utan borgerskapets hörande, satte till rådmän, men äfven att konungen, utan att fråga magistraten, utnämde så väl borgmästare som rådmän. Så skedde åtminstone 1683, då Karl den elfte utnämde Olof Austrell till politiborgmästare, Michael Törne till handelsborgmästare samt Roslin och Emporagrius till rådmän, och året derpå nämdes på samma sätt en Wallén till rådman.
De fleste af de gamle borgmästarne befordrades till embetet från att hafva varit rådmän i staden, men någon gång hände, att en borgmästare förut beklädt ett annat embete. Så vardt Olof Bureus, broder till kartografen Anders och genealogen, diplomaten Jonas Bure, ehuru medicine doktor samt konungens och hertig Johans af Östergötland lifmedikus, borgmästare i Stockholm i början af 1620-talet och tio år derefter president i Åbo hofrätt. Från assessorer i Svea hofrätt befordrades, 1627, till borgmästare Erich Erichson Geet eller Geete (till Svedstad), förut kallad Ericus Tranevardus, slutligen vice president i Åbo hofrätt, samt 1638 Peter Gavelius, som varit också professor i Upsala, och 1668 Olof Thegner, sedan vice-president i Svea hofrätt och slutligen landshöfding i Upsala.
