flottan, bestående af 45 skepp med 1,900 mans besättning och sökte med ett antal »snäckor» att tränga sig fram genom bommen vid Saltsjön. Då samlade sig borgarena, drogo ut mot danskarne och gjorde starkt motstånd. Fienden slogs vid Käpplingeholmen och flydde ända till södra Stäket, återkom dock ännu en gång till Norrmalm, men fördrefs då helt och hållet, enligt hvad Rimkrönikan förtäljer.
Tio år derefter hjelpte Stockholms borgare ännu en gång sin konung mot danskarne, gjorde med all sin styrka ett lyckligt utfall och besegrade fienden på Riddarfjärdens is. Då var glädje i staden, dock blandad med många borgarfamiljers sorg, ty ett stort antal af Stockholms tappre försvarare hade stupat under striden.
Äfven i slaget på Brunkeberg 1471 var Stockholms borgerskap verksamt. Någon riktig ordning såsom väpnad trupp tyckes dock icke hafva funnits, allra minst under de tider, då ofred icke rådde på orten. Mot slutet af 1500-talet märkes likväl en ansats att ordna borgerskapet för militära ändamål. I stadens Tänkebok för 1593 finnes på den 15 Augusti antecknadt, att qvarter för konungens medfölje utsågs (det var vid Sigismunds återkomst från Polen) samt likaledes höfvidsmän och fänrikar för borgerskapet. Två fanor (fänickor) af siden skulle beställas för borgerskapet; en tredje fana skulle köpsvennerne beställa, och en fjerde skulle de på Norrmalm beställa till sitt folk och sjelfve utse höfvidsman, fänrik och qvartermästare. Den 23 Augusti skedde borgerskapets »munstring» på Gråmunkeholmen. Der såg man mycket folk utrustadt, så att ingen hafver ment, att så månge värhaftige män skulle finnas i Stockholms stad. Samma år hölls en parad vid Sigismunds intåg.
Ungefär samtidigt stadgades om vakthållningen för ordningens bevarande under vanliga förhållanden. Att staden redan tidigt höll sig lejdt manskap till denna ordningsvård tycker man sig finna, ehuru något bestämdt förordnande derom väl icke utgafs förr än 1594. I allmänna ordalag talas derom vid några tillfällen, såsom då Göran Persson, »kungl. maj:ts prokurator och sekreterare», den 21 April 1568, kom jemte Anders Sigfridsson upp i rådstugan och bland andra ärenden som förhandlades aflemnade ett tillkännagifvande, efter hvilket borgerskapet hade att rätta sig, nämligen att ingen borgare skulle försumma sin vakt vid den ed han svurit konungen. Men derjemte hette det, att hvar och en skulle vara förpligtigad att skaffa gode och duglige karlar, som i vakt gånga skulle och icke dräng eller gubbar, som dittills skedt var. »Och ho sina vakt härefter försummar, den skall kämnären taga och föra på slottet till stadsfoughten, och der skulle saken förlikas».
