Sådana fester utgjorde den borgerliga militärtjenstens glada sida, En mindre glad fans äfven. Under hela den första vintern, som var ovanligt sträng, ledo de vakthafvande mycket af kölden. Många måste också för tjenstgöringens skull försumma sina yrken och drabbades derigenom af känbara förluster. De som i det afseendet ledo mest voro de som tillhörde stadens arbetsmanskap. Dessa kallades »stadens drängar» eller till och med »borgerskapets drängar», ehuru de icke stodo i något tjensteförhållande till enskilda, utan voro sina egna jernbärare, vindragare, salt- och spanmålsmätare, murare, åkare och dylika. De betraktades i militärtjenst liksom de öfriga, ehuru de icke voro borgare, men bildade dock särskilda kompanier, så att det icke skulle ske någon blandning mellan dem och borgarekompanierna. De bägge södra kompanierna bestodo af detta arbetsmanskap, från hvilket åtminstone underbefäl togs. Af rullorna finner man, att fältväbler, sergeanter och förare vid denna bataljon utgjordes af jernbärare, mätare, stenhuggare, murare och timmergesäller, under det öfverbefälet bestod af borgare.
På framställning af några kompanichefer vid de södra bataljonerna, beslöto stadens femtio äldste, att dessa arbetskompanier skulle hafva 10 mark per man för hvarje vakt, hvilket enligt borgerskapets sekreterares, C. F. Runebergs, skrifvelse till öfversten och stadsmajoren tog sin början den 16 Mars 1789.
Arbetsmanskapet tyckes för öfrigt hafva fått förplägning af borgerskapets officerare. Då stadsmajoren en gång försökte, om Norrmalmtorgsvakten skulle kunna bestridas med en underofficer till befälhafvare, väckte detta missnöje hos arbetsmanskapet, hvilket ansåg sig förlora något af de vanliga rättigheterna, då öfverofficeren ej vore till städes. Efter arbetarnes uträkning skulle denne alltid bestå dem tobak och våtvaror, och då dessa fattades, vardt manskapet trögare och uraktlät sina skyldigheter, hvarför vakten vid Norrmalmstorg åter måste bestridas af en subalternofficer.
Försummelse i tjensten godtgjordes vanligen med penningböter, men någon gång ock med fängelse. För att statuera exempel dömde, den 20 Oktober 1789, öfverståthållaren en musketör, perukmakaren Wahlberg för sturskhet och försummelse till fyra dygns arrest i Norrmalmtorgs vakt som borgare, och musketören, åkaren Häggman, som stadens dräng, för samma förseelse till lika lång tids arrest i Stadens vakt.
Vid statshvälfningen 1789 måste borgarmilitären låna konungen sitt biträde. Den 20 Februari utfärdades en, af konungen egenhändigt underskrifven order till åtskilliga af borgerskapets officerare att häkta några ledamöter af ridderskapet och adeln. Detta verkstäldes
