handlanden Höök och uttryckte sin tillfredsställelse öfver att sqvadronens chef förvärfvat sig den »store Gustafs nåd», och den nåden borde väl icke skilja honom från sqvadronen, hvarför Höök föreslog, att »vår Oldenburg» skulle stanna som sqvadronschef. Förslaget vann allmänt bifall, och Oldenburg stannade. Detta var dock alldeles ovanligt, och öfverståthållaren kunde icke finna riktigt, att en magistratsperson skulle vara officer vid borgerskapet. Någon ändring egde likväl icke rum, utan fortfor rådmannen att vara ryttmästare, och då han sedermera befordrats till borgmästare, vardt han också borgerskapets brigadchef, en ny befattning, i början af detta århundrade. Såsom sådan förde borgmästaren befäl vid den mönstring som öfverståthållaren, grefve af Ugglas höll med borgerskapet 1808.
I Mars nämda år öfvertog borgerskapet vakterna vid slottet och tullarne, och sex år derefter bestridde det vakthållningen i hela hufvudstaden, vid senare tillfälle dock endast från den 24 Augusti till den 17 September. Sedermera har någon sådan vakthållning icke kommit i fråga, men väl exercis samt paradering vid åtskilliga tillfällen. Den 24 Mars 1818 paraderade borgerskapet vid Carl den trettondes begrafning.
Stockholms borgerskap spelade under Carl Johans tid väl icke en fullt så vigtig roll som under Gustaf den tredje, men fortfor dock att utgöra hufvudstadsbefolkningens egentliga kärna och uppmärksammades af konungen lika mycket som det å sin sida lyste med sin gamla konungskhet. Dess militärkårer gjorde visserligen icke garnisonstjenst, men hade sannolikt med nöje gjort det, om behofvet så kräft. Så snart tillfälle yppade sig, togs uniformen på, och man var färdig till parad (fig. 169). I synnerhet visade kavalleriet sig nitiskt, och hvarje gång konungen kom hem från någon resa till Norge eller då han besökt en eller annan svensk landsort, skyndade borgare till häst och i uniform honom till mötes långt utanför tullen och följde honom ända till slottet. Dessa små festliga ryttareströftåg af stadens
