»Ordning och Stadga» af 1635 ifras mot att »uti en gatu bod i hopa samla alla varor, både inländska och utländska, både små och stora, allt det som säljas kan». På det sätt varder det, heter det, »ett hökeri och mångleri af en redlig och uppriktig köphandel».
Ännu på den tiden klagades öfver, att »våra svenska barn icke blifva från ungdomen hållna till köpenskap», utan att Stockholms handlande använde »tyske och skotske drängar». Derför stadgades, att köpmännen skulle taga svenske »gatubod drängar» eller ock »cavera och borga» för de främmande, att desse efter utståndna läroår stannade i landet och nedsatte sig i Stockholm eller annorstädes i Sverige.
Om någon fått tillåtelse att i Stockholm drifva viss handel, skulle han icke blanda andra varor in i den förrättningen. Lydde han icke den föreskriften, skulle han första gången hafva förverkat halfparten af den olagliga varan, och beträddes han oftare med sådan öfverträdelse, skulle han mista allt samman, halfparten till staden och hälften till det gille, »han kladder emot».
År 1641 utgafs åter en allmän »stadga öfver köphandeln i Stockholm», och i den föreskrefs ännu en gång mycket noga med hvilka varor hvar och en »societet» af handlande finge »handla och fara». Sidenkrämare hade rätt att handla med gyllen- och silfverduk, sammet, sidentyger, passementer (snörmakararbeten), knappar, handskar, draget och slaget guld, m. m., men alldeles icke med kläde och allt det som af rent ull göras kunde, ty det tillhörde klädeshandlarne, under det lärftshandlarne skulle drifva handel med blott det som af lin och hampa gjordt var. Hattstofferarne, som enligt 1635 års stadga skulle hafva rätt att sälja allenast »hela castorer och halfva castorer och andra gemene hattar» samt hattband, tillätos nu att hålla till salu både hattar och manfolksmössor, speglar, borstar, sömskrin, skorosor, gördlar med mera som till »hattstofferi länder»,
Grosshandlarne fingo icke sälja annorlunda än i »hela och halfva kast, hela och halfva skeppund» o. s. v., och ingen af dem fick »inlägga något gods i sin värjo, som han sedan alntals, pundtals, marktals eller lodtals och imminudo utprångla vill». Hvad salt, sill, strömming och lax vidkomme, tilläts det grosshandlare att sälja sådana varor tunntals, men icke i spann, halfspann och fjerdingar, ty sådant tillkom hökare allena.[1]
Liksom handtverkarne hade sina skrån med åldermän och bisittare, så hade äfven köpmännen sina köphandels-gillen med motsvarande åldermän och bisittare, för hvilka det finnes flera instruktioner utgifna af borgmästare och råd, i synnerhet på 1600-talet.
- ↑ Stockholms Stads Ordinantier.
