Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/418

Den här sidan har korrekturlästs
400
BORGERSKAPET

Enligt en instruktion af 1641 fick ingen idka handel förr än han i sex år varit dräng (handelsbetjent) och i två år sven (bokhållare) hos någon ärlig köpman. Gillebröderne tillsades och förmanades allvarligen, »att sina åldermän och bisittare med all hörsamhet och lydno under ögonen gå».

Borgareden var under drottning Christinas tid af följande lydelse:

Jagh N. N. loffwar, swär och migh beplichtar, widh Gudh, hans helige Ordh och Ewangelium, att jagh städes will eller skall wara den Stormächtige Högborne Förstinna och Fröken, Fröken Christina, Sweriges Rijkes vthkorade Drottning och Arff-Förstinna, etc. huld, trogen och rättrådig, Hennes May:tz gagn och bästa vthi allo måtto sökia, fordra och främja, etc. Dernäst den Wälborne Herren Ståthållaren, såsom och Borgmästare och Rådh, samptelige mine Förmän hörig och lydigh, vthi alt hwad som migh på Kongl. May:tz och Stadzsens wägnar biudandes och befallandes warder. Sedhan och allom Stadz Rätt och Rättigheet effter min Förmågho vppehålla, ingen understungen handel med fremmandes Godz, Stadhen och min Medhborgare til Skadha och Förderff driffwa, och eliest vthi alla mögelige och rättrådige saker, min Medhborgare, både innan och vthan Landz, til det bästa befordra, och ingen aff them hindra, förfölja, nedertryckia eller förderffwa vthan brott, så sant migh Gudh skal hielpa til Lijff, Siäl och all min Wälfärd.

Om Stockholms handlande borgerskap höll noga på, att hvar och en bland stadens köpmän icke trädde utom de gränser som en gång för honom utstakats, var det äfven ganska ifrigt att upprätthålla sina egna företrädesrättigheter såsom hufvudstadsköpmän mot andra handelsidkande svenske städer. Sådana rättigheter tillkommo före Gustaf den förstes tid mera de hanseatiske köpmännen än de infödde stockholmarne, men från nämde konungs regering ändrade förhållandena sig, och det vardt snart såsom grundsats antaget, att Stockholms borgerskap borde gynnas på andra städers bekostnad. Redan långt förut hade städerne Östhammar och Hernösand förklarats för olaga hamnar, hvarest all handel förböds såsom ländande Stockholm till förfång, och sedan hade Gefles samt den finska staden Raumos borgare förbjudits all utrikes seglation, emedan denna skulle vara Stockholm till skada. Under Johan den tredje nekades alla andra östersjöstäder än hufvudstaden att handla med utrikes orter; allenast de i Hudiksvall, hette det, måtte till behaglig tid låta löpa ett eller tu deras skepp till Vestersjön. Då handeln med Ryssland började taga upp sig, ville konungen så laga och beställa, att hans undersåter, hälst i Stockholm, skulle af den handeln hafva ett märkligt gagn. Johan förordnade ytterligare, att alla köpstäder norr om Gefle på vestra sidan och norr om Björneborg på östra sidan, antingen de då voro bygde eller framdeles byggas kunde, icke skulle hafva någon seglation till utrikes orter, utan föra deras varor till Stockholm eller andra inrikes städer. Anmärkas bör dock, att med inrikes menades då äfven städerne i östra östersjöländerne som tillfallit Sveriges krona.