sin farbroder Charles öfvertog firman. Efter farbroderns frånfälle, 1736, innehade han ensam handelshuset till 1747, då halfbrodern Johan Abraham ingick som delegare.
Huset Grills anseende var mycket stort, och dess verksamhet ganska vidsträckt. Det dref handel in- och utrikes, bland annat med egna fartyg omedelbart på Ostindien, hade eget skeppsvarf[1] samt andelar i flera fabriker. Det egde också de stora jernbruken Söderfors, Iggesund och Österby samt säges hafva i sin rörelse användt till samman öfver fyra tusen personer.
Clas Grill, hvilken af konungen utnämdes till kommerseråd och direktör i ostindiska kompaniet, hade både tid och håg att verka för äfven andra syften än handelns och slöjdens. Utan ränta försköt han penningar till uppbyggande af observatorium i Stockholm samt var en af vetenskapsakademiens förste ledamöter. Vid præsidii nedläggande, 1749, höll han ett tal om sjöfartens förmån och nytta för riket, i synnerhet då den drifves af hembygda och ur egna hamnar utrustade skepp. Han var en fint bildad och verksam mæcenat som understödde unge vetenskapsmän, skänkte värdefulla bidrag till offentliga samlingar och egde sjelf ett dyrbart tafvelgalleri.
Clas Grills beröm var på allas läppar, då han, 1748, inlöste bankens sedlar och derigenom räddade den penningeanstaltens starkt anlitade kredit, men det kunde ej hindra, att han sedermera invecklades i den Kiermanska vexelprocessen och dömdes till stora böter samt att ersätta staten högst betydliga belopp. Detta inträffade mot slutet af hans lefnad, då han tänkt få sitta i ro i sitt nya, präktiga hus vid Norrmalmstorg, det forna Torstenssonska, som han 1764 köpt af riksrådet, grefve Ture Gabriel Bjelkes arfvingar och hvilket sedan af Grills måg, grosshandlaren Peill såldes till prinsessan Sofia
- ↑ På Ladugårdslandet, i södra ändan af Gref-Magni-gatan, köpte handelshuset Grill, 1715, af grefvinnan Elisabet Oxenstierna en tomt, som fyldes ut i sjön och derför kallades Terra nova. På denna »nya mark» anlades ett skeppsvarf, som förlänades med kungl. privilegier och utvecklade mycken verksamhet, i synnerhet på 1720- och 1730-talen, då åtskilliga stora skepp, såsom »Göteborg» (350 läster), »Stockholm» (300), »Terra nova» (200) m. fl. der bygdes. Varfvet var under någon tid en farlig medtäflare till det på stadens mark vid Tegelviken redan 1686 anlagda Stora varfvet, hvilket först drefs för stadens räkning, men 1691 öfverläts åt enskilda arrendatorer. Ett tredje skeppsvarf uppstod strax efter Grills, nämligen handelsmannen J. Clasons varf, som anlades på 1720-talet på Blasiiholmen, på en tomt som fordom tillhört riksrådet Lars Fleming, och fortsatte sin verksamhet till närmare slutet af århundradet, då der af staden inrättades det s. k. Sillhofvet, upplagsplats för »lakegods och sill» (nu en del af norra Blasiiholmshamnen). Det fjerde skeppsvarfvet, ungefär samtidigt med Grills och Clasons, var Losacks varf eller Djurgårdsvarfvet, äfven en tid kalladt Kiermans. Terra-nova-varfvet nedlades i början af vårt århundrade, och platsen köptes af staten. Der stå nu Andra lifgardets kaserner.
