hofgulddragaren som befordrades först till rådman och sedan till borgmästare, ett bland de icke få exempel på handlande och handtverkare som i gamla Stockholm hunno den högsta magistratsvärdigheten. Gulddragaren-brigadchefen-borgmästaren hade i sitt äktenskap med Brita Elisabeth Zelling tre söner, af hvilka den äldste, Frantz Ernst, också var gulddragare, först i Stockholm, sedan i Norge.
Det skulle föra oss allt för mycket in i enskildheter, om vi ville fördjupa oss i de gamla borgarslägtenas genealogier, hvilka för öfrigt ingalunda äro lätt tillgängliga; men af de slägttaflor som kunna uppletas finner man, det benägenheten att fortsätta faderns yrke tyckes hafva varit tämligen allmän.
Att gamla Stockholms borgare också gerna deltogo i det offentliga lifvet och vid riksdagarne ofta egde stort politiskt inflytande hafva vi redan antydt. Om Abraham Westman icke hade så stort inflytande som herrarne Westin, far och son, var han likväl en verksam medlem af borgareståndet under 1789 och 1792 års riksdagar, och Carl Oldenburg arbetade mycket i samma stånd.
Vi hafva redan nämt några ord om borgarståndets talman vid 1809 års riksdag, men det kan måhända vara af intresse att erinra sig hvilka för öfrigt af Stockholms magistrat, köpmän och handtverkare vid den riksdagen sutto i borgareståndet. De voro:
Rådmännen I. R. Blom, C. F. Landberg och A. Fredin, grosshandlarne J. Schmidt och C. A. Grevesmühl, sidenfabrikören C. J. Schönherr, handelsmannen A. Engel, källarmästaren (på Dufvan) och kaptenen N. Otter, handelsmannen och bryggaren Richnau samt åldermannen och kaptenen D. Lindgren.
Vid den långa riksdagen 1828—30, då borgmästaren L. L. Weser var talman, utgjordes Stockholms riksdagsmän i borgarståndet af:
Rådmännen L. J. Lundgren och N. Sandblad, grosshandlarne T. A. Aspelin och C. J. Ekerman, fabrikören och kaptenen A. Hiessleiter, kramhandlaren C. Strehlenert, bryggaren D. Helsingius, skräddareåldermannen och kaptenen (sedermera stadsmajoren) P. Winbladh samt guldsmeden A. Zethelius.
⁎
Stockholms borgerskap tyckes alltid hafva velat visa sig konungskt sinnadt, men konungarne hafva också visat sitt nådiga välbehag mot borgerskapet. Ett bland uttrycken deraf kan man ännu se i obelisken på Slottsbacken. Då Gustaf den tredje efter återkomsten från ryska kriget på rådhuset tackade borgerskapet för »god vakt», tillkännagaf han också sitt beslut att såsom ett uttryck af sitt välbehag uppresa en stod eller obelisk. I en under riksdagen i Gefle, Januari 1792, aflåten kungl. proposition omnämnes, att konungen ville i
