öppnades klockan half sju på aftonen, stormade pöbeln till från alla håll, och innan klockan åtta voro sextiofyra personer trampade till döds, utom förlamade och qväfda.
Det var ett ohyggligt spektakel att se, på trappor och framför porten på östra gafveln en hög af döda kroppar, blandade med några som halft förqväfda ropade på hjelp. Öfverståthållaren, polismästaren och stadens vakt och betjening arbetade förgäfves att hålla pöbeln tillbaka och frälsa de olyckligas lif. Trängseln vardt så stark i salen, att några ock der trampades till döds, och detta oaktadt var omensklighetens verkan den, att de väl mående söpo och dansade med lika glädje bredvid de döda kropparne.[1]
En annan framställning af samma olyckliga tilldragelse gjordes några dagar derefter:
En half timme efter sedan folket småningom sluppit in i salen och glädjen spordes allmän samt ingen större än förmodad trängsel kunde förspörjas, åkom i östra delen af salen en förskräckelse bland folket på åtta eller tio alnars afstånd från den östra eller femte porten genom ett om eldfara, man vet icke hvarför, uppkommet anskri, hvarföre alla ville rusa till porten, men nedtrampade hvarandra dels på trappan, dels utanför huset samt också i sjelfva salen. Icke den minsta fara var å färde. Längre in i salen viste man icke ens hvad som händt, och der fortsattes dansen och välplägningen.
Några och sjutio menniskor som lågo öfverst räddades oskadda, men sjutioåtta upptogos såsom döda, af hvilka dock fjorton genom »medicorum och flera kirurgers, som på första tidningen ankommo, så hedrande som oförtrutna nit och bemödande sedermera friska och tillqvicknade hemgingo.» Tjugusju af manskön och trettiosju qvinnor omkommo, och deras lik igenkändes följande dagen af slägt och anhöriga samt afhemtades för att begrafvas.[2]
Men detta var den enda gången som någon olycka inträffat vid de många fester som gifvits af Stockholms borgerskap. Under Karl Johans tid fann borgerskapet många glada anledningar. Vid kronprinsen Oskars förmälning 1824 var också stor fest på börsen, hvars framsida pryddes af en praktfull transparang, målad af Westin. Man såg en stor ek, vid hvars stam syntes en sköld med konungens och drottningens namnchiffer. Vid foten af eken blommade ett ungt träd med en sköld som visade de kungliga högheternas namn. I skydd af dessa träd stod Skandiens gudinna med en fackla, hvarmed hon tändt elden på fäderneslandets altare, och på detta lästes: »Ren som lågan, stark som elden är folkets kärlek till sin konungaätt.»
