utlandet står betydligt högre. Det är i sjelfva verket en ganska märklig orden, såväl genom sin bevisliga höga ålder, som på grund af det anseende den säges hafva i gamla tider åtnjutit af höge beskyddares och bland dem kejsar Carl V:s synnerliga hägn.
Coldinu-ordens högst egendomliga och skiftesrika öden i södra Europa, förnämligast i Spanien och Frankrike, lära vara bekanta för endast stormästaren, som har det hemliga arkivet i sin vård. Hvad vi, hvilka ej äro i dessa hemligheter invigda, hafva inhemtat och för hvars tillförlitlighet vi tro oss kunna ansvara är, att orden till Sverige öfverfördes af en fransk sjöofficer, vid namn Thurot, som, 1762, stupade i en sjöträffning mot engelska kommendören Elliot, sedan han kort tid förut anförtrott ordens tillhörigheter åt en vän, baron Carl Björnberg, officer vid furst Edvard Hessensteins regemente. Denne inrättade, efter erhållna föreskrifter, Coldinu-orden i Stockholm, med biträde af några för redbarhet aktade män, kammarherren baron Knut Leijonhufvud, kanslirådet af Bjerchéen, öfversten baron Carl Fr. Leijonhielm, baron Axel Gabr. Leijonhufvud och Patrik Alströmer. Dess utom finner man i matrikeln från slutet af förra och början af detta århundrade namnen Johan Gabriel Oxenstjerna (skalden), Gustaf Adolf Reuterholm, Elis Schröderheim, Carl Bonde m. fl. af rikets förnämsta män.
Orden har sedan 1807 stamhåll i eget hus (Piperska Muren) på Kungsholmen i Stockholm (fig. 179) och står under ledning af en högsta styresman, som genom testamente nämner sin efterträdare. Stormästare under 120 år hafva ej varit flera än fem, nämligen baron
