Carl Björnberg, baron Knut Leijonhufvud, excellensen, baron Carl Bonde, hofmarskalken J. A. Leijonmarck och är f. n. öfverste kammarherren, baron Carl Bonde. Orden har två afdelningar utom Stockholm, nämligen i Göteborg och Carlskrona.
Samtidigt med Timmermansordens och Coldinus första tid fans i Stockholm en lika mystisk som högförnäm orden som kallades Ordre du Firmament. Gustaf, då ännu kronprins, var ordens höge beskyddare och förste solstråle. Hertig Carl var Grand Astre du Mond de l’Etoile Polaire. Medlemmarne voro för öfrigt fixstjernor, officerare, solriddare, konstellationer, stjernor och planeter. I kungl. biblioteket finnes ett diplom till grefve Claes Ekeblad, egenhändigt undertecknadt af de båda prinsarne samt af Charles Gyllenborg (första fixstjerna), J. Nordenankar (andra fixstjerna), C. Manderström (Mercurius), W. von Rosenheim (Venus), Carl G. Skytte (Jorden) samt solriddarne Fredrik Adolf, som då var sjutton år, Er. Gust. Lillienberg, Friedrich Ribbing och A. Horn, Saturnus lyste genom sin frånvaro och var antecknad med absens.
Det hemlighetsfulla och underbara i ordensväsendet steg till sin höjd, då Reuterholm och hans adepter drefvo sitt spel i Stockholm. Det var mysticismens blomstringstid. Magikern Plommenfelt, trolkarlen Björnram, hexmästaren Ulfklou gjorde det ena underverket efter det andra. Hela samhället tycktes vilja bilda ordenssällskap för att komma under fund med det öfvernaturliga och lefde endast för »magiska convictioner». Reuterholms första »conviction» var den han hade på Johannis kyrkogård, om hvilken han sjelf sedermera afgaf en skriftlig berättelse, hvaruti de galnaste påfund skildras med otroligt allvar, såsom vore frågan om verkliga vetenskapliga rön.
Hvad hofvet och andra förnäma gjorde, ville det öfriga Stockholm också göra, och derför uppstodo här öfver allt hemliga sällskap som fuskade i frimureri på samma gång de öfverlemnade sig åt de mest burleska taskspelarkonster.
Ett sådant sällskap omtalas under namnet Metatron och tros hafva någon tid haft sina sammankomster i hertig Carls »sanctuarium», der de i de »högsta vetenskaper» invigda samlades. Metatron »pikerade sig,» såsom Reuterholm skrifver, »af att ega den så namnkunniga Urim och Thumin, hvaruti man liksom i en spegel kan tydligen åtskilja menniskors rätta beskaffenhet och art.» Sällskapet var »kosmopolitiskt och magiskt,» men tyckes i början icke hafva vändt sig till Reuterholm, hvaröfver denne förgrymmades. Denna uraktlåtenhet måste dock sedermera hafva godtgjorts, ty 1785 omtalas Metatron af Reuterholm såsom »ett bekant och estimeradt magiskt sällskap.» Dess tillvaro försvinner dock snart i det djupaste mörker.
