Johanniskors af silfver på bröstets venstra sida. Men hela direktionen klädde sig i guld- och silfvertygskåpor och »plumerade hattar».
Johanniter-bröderne samlades första gången den 29 Augusti 1793, då efter stormästarval med ceremonier aftonen fördrefs med ett amatörspektakel, hvarvid uppfördes »Bussarongerne», lyrisk komedi i en akt, af Sundvall. Derpå följde »fyrverkeri och illumination en miniature» samt dans på aftonen.
Den 12 November s. å. hade sällskapet åter en glad dag. Då uppfördes »Den bedragne sprätten», öfversättning af Hjortsberg, och »Den oförtänkte poeten», originaldivertissement af Sundvall. »I anledning af konungens nyss förflutna höga namnsdag afbrändes ett fyrverkeri med konungens och h. k. h. regentens namnchiffer, antändt af en dufva. Under spisningen upprestes en eklärerad pyramid med dagens namn, och man glömde ej att dricka de höga kungliga personernas skålar med de varmaste känslor och lika glädtiga som vördnadsfulla hjertan. Divertissementet slutade med kupletter af alla fyra stånden till h. m. konungen.» Till slut sjöng man till den »store konungen», den då femtonårige Gustaf IV Adolf:
»Huru sälle ska vi vara,
Om Du vill vår skyddsgud bli.
Tillåt mig att få förklara,
Allt vårt hopp består deri.
o. s. v. i samma höga stil.
Johanniterne förenade mystiska ordensceremonier med ett gladt sällskapslif, men togo saken i allmänhet på fullt allvar. Något annorlunda fattades ordensmysterierna af mera bacchanaliska sällskap i senare delen af 1700-talet. Om svenskarna med all sin lifslust dock hafva böjelse för det hemlighetsfulla och öfvernaturliga, så kräfver det muntra elementet likväl också sin rätt, och då uppkommer ett bakslag mot det mystiska. Det var detta som inträffade i Stockholm redan mot slutet af förra århundradet och som yttrade sig dels i literaturen, i synnerhet i tidningspressen, dels från scenen och dels äfven genom upprättandet af nya sällskap, som gjorde till sin uppgift att förlöjliga de förut herskande mystiska ordnarne, men likväl ansågo sig sjelfva böra verka under en hemlighetsfull slöja.
Under det Stockholms-Posten angrep frimureriet, sektväsendet och ordensmysterierna, uppfördes på Eriksbergs teater, i samma hus som kort derefter vardt ett ordenssällskaps tillhörighet, lustspel som förlöjligade ordensväsendet och anbefaldes af nyss nämda tidning, då utgifven af Kellgren och Lenngren. Tidningen och teatern gjorde således hvad de förmådde, och detta var sannolikt icke så litet, för att motarbeta ordensgalenskaperna. Men största betydelsen som
