sällskapets storkansler, skattmästare, archivarius och orator primarius samt riddare af ordens trenne grader, hvilket hölls den 1 Maj 1794 och är försedt med en handteckning som framställer två omkring åtskilliga bränvinsredskap på bakfötterna stående svin.
Under det de rent mystiska ordnarne i allmänhet och de bacchanaliska alltid bestodo af endast manliga medlemmar (Illuminaterna utgjorde ett undantag bland de först nämda), saknades under 1700-talet ej samfund, i hvilka båda könen träffades för att egna sig åt sällskapsglädjen. Ett sådant var den redan omtalade Amaranther-orden, hvilken stiftades den 24 Juli 1760 af Claes Qvist och Edvard Joh. Sondell, den förre stormästare, den senare bevakande broder.
Bredvid Claes Qvist och Edvard Johan Sondell angifves bland de allra första ledamöterna H. Sondell, J. A. Malmgren och Beata Elisabeth Malmgren. Ingen af dessa hade någon framstående plats i samhället eller ens stadgad ålder. Qvist var 21 år, E. J. Sondell hade samma ålder och Beata Elisabeth Malmgren var ej äldre än 16 år. Den först nämda tyckes hafva varit en glad »ung man i verken», bokhållare i rikets ständers bank, men hade redan vid 27 års ålder spelat ut sin roll i stockholmsverlden och reste då till England, hvarifrån han aldrig återkom. Han var af den adliga ätten Svinhufvud i Vestergötland, men hans farfar, inspektoren Daniel Svinhufvud försakade adelskapet och kallade sig Qvist samt vardt stamfader för den gren af ätten som sedermera bar sist nämda namn. Claes Qvist var en bland Bellmans fordringsegare 1764[1] och hade varit hans kamrat i banken. Han varnades såsom sökt för gäld samt fick i April 1764 på begäran afsked. E. J. Sondell var notarie i norra förstadens vestra kämners-rätt, slutligen borgmästare. Han afled 1802.
Om H. Sondell ega vi icke några upplysningar. J. A. Malmgren och hans syster Beata Elisabeth voro barn af förste inspektoren i packkuset Anders Malmgren. Broderns yrke känna vi icke, men han lär hafva dött 1804. Systern säges hafva haft lysande och väl odlade själsgåfvor. Hon gifte sig med öfverdirektören D. A. Theel, en af sin tids bästa kirurger. Bland hennes väninnor nämnes fru Schröderheim.[2]
Jemte sällskapsnöjen hade orden i början också andra syften, icke ringare än »allmaktens ära», och i orden fick då ingen intagas som icke bekände sig till den evangeliskt-lutherska läran. Orden skulle sysselsätta sig med sådana göromål och oskyldiga nöjen
