Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/46

Den här sidan har korrekturlästs
32
JUL OCH PÅSK

här, hvarpå han öfverlemnar ett större paket, som genast skaffas in i den omsqvallrade garderoben. Ett par minuter efter hans afgång anländer — det slår aldrig fel — morbror Palle — det är familjens Rupert Knecht — den gamle ungkarlen — barnens glade vän — men han har ingenting med sig. Med ledsen min förklarar han, att han kom så sent från sitt arbete, att han icke hunnit köpa något — men nästa jul så skall han komma i håg sig bättre. Han låter undersöka sina fickor, och de befinnas verkligen toma. Senare på qvällen visar det sig dock, att en mängd små gåfvor icke kunna hafva haft någon annan gifvare än den tomhändte morbror Palle, hvilken nu misstänktes att ha stått i något intimt förhållande till den okände herren som ringde så hårdt.

Nu tändes julgranen; alla, små och stora, unga och gamla, taga i ring, pigorna hemtas från köket, och vid Orsapolkans vemodiga toner dansas omkring julgranen, icke den yra dansen som uttrycker glädje eller passion, utan den slags dans som en gång tillbaka i tiden har ingått såsom beståndsdel af en religiös kult.

De minsta barnen få nu sina julklappar och sitt julbord, hvarefter far och morbror gå och stänga sig in i det innersta rummet der de skola »arbeta» tillsammans. De små gå till sängs och klockan 8 dukas bordet. Då och då höres en häftig ringning, och en hemlighetsfull person uppenbarar sig i olika skepnader, alltid dock aflemnande något paket.

Klockan half nio sätter man sig till bords. De hvarje jul återkommande rätterna voro lutfisk, risgrynsgröt och smörtårta, hvarpå följde vin. Några rimförsök på gröten förekommo icke ofta. (Att gäddan ersätter lutfisken i många Stockholmshus är en känd sak.) Tårtans serverande gaf signalen till julklapparnes inbärande i en klädkorg, hvilken placerades bredvid fadren, som nu läste upp utanskrifterna, hvilka oftast voro beledsagade af skämtsamma titulaturer eller också försedda med vers. Stundom voro paketen med omslagsadresser och vandrade då från den ena till den andra, innan de stannade hos egaren.

Omkring midnatt först var allting förbi, och man skildes åt med fasta föresatser att gå i julottan som börjades klockan sju.

Klockan 6 juldagsmorgonen voro barnen och pigorna på fötter, och morbror Palle slets ur sin tunga sömn af många par små armar, och när han väl var vaken, var han snart på benen och nu tog han hand om de vuxna, medan pigorna fingo de små att föra till närmaste kyrka. Morbror Palle deremot ville alltid gå till Clara, ty han var född i den församlingen och tog aldrig något anseende till