personen som predikade. Mörka lågo gatorna; en och annan Argandisk lykta spridde ett svagt sken från sitt rep; en och annan upplyst rullgardin antydde, att kyrkobesökare voro på benen; var morgonen klar, kunde man i en grändöppning eller på ett torg se en skymt af morgonstjernan och som för barnen fick gälla för Ledstjernan till Betlehem.
När man kom in på kyrkogården, sågs den mörka kyrkan resa sig som ett fjell och de höga lysande fönsterna mellan de aflöfvade lindarne utgjorde en syn som lemnade ett varaktigt intryck. Man gick in genom stora ingången, ryste vid åsynen af skampallarne, men kände sig snart varm vid de många ljusen. Och skolbarnen sjöngo »Hosianna», och »Så skön går morgonstjernan fram» och predikan var lång, och man frös om fötterna. Det stora altarfönstret, som först var svart, började emellertid ljusna, ty det låg åt öster, och ljusen blefvo röda, och ottan var slut. Då man kom ut, var det full dager. När husets söner blifvit något äldre, ändrades julotteturen, så att Clara kyrka utbyttes mot Solna; men som ottan der började klockan 6 på morgonen, anlände man vanligen icke förr än allt var slut och kyrkan stängd, hvarefter Stallmästargården angjordes, der en mängd af stadens ungherrar hade glöggpartier och frukostar. Juldagen hölls familjemiddag för äldre nära slägtingar och bokhållarne samt gynnare och vänner hvilka eljest icke hörde till umgänget. Aftonen tillbragtes i lugn och utan buller vid whistbordet. Annandagen åter var ungdomens dag. Då dansades och lektes om aftonen. De gamle öppnade balen med en promenadpolonäs. Valsen, polkan, françaisen, mazurkan voro de gängse danserna. Äldre personer fortsatte ännu med gamla eller trestegsvalsen; skickligare halfgamla personer som besökt landsorten kunde också utföra en förvånande slängpolka. Bland lekar voro pantlekar de mest omtyckta, och panterna måste lösas ärligt med det mest gångbara betalningsmedel, hvilket var en kyss. Understol, Gömma ring, Du duger, Skifta makar, Taflor och deviser voro de vanligaste lekarne. Af danslekar förekommo endast Väfva vadmal och långdans i hvilken alla husets innevånare deltogo och som drogs från barnkammaren genom alla rummen ända ut i köket, der pigorna adjungerades. Emellertid hade de små fått ett skuggspel till julklapp. Det var »Den söndriga Bron eller Den muntra Peter och Gascognaren», som utkom på Huldbergs förlag 1849 och hvilket med stort bifall gafs på alla små familjeteatrar. Personerna äro: Peter, jordbrukare; En Gascognare; Niklas färjkarl; En skock Gäss. Vid ridåns uppgång simma gässen öfver scenen ett par slag. Derpå kommer Peter med
