En och annan militär, till och med högre, fans dock. Man igenkänner många inom Stockholms medelklass bekanta namn. Några af de yngre ledamöterna på slutet af 1820-talet torde väl ännu lefva.
Orden ärfde »Nytta af Enighets» dramatiska répertoire och utvecklade stor lifaktighet under stadsmajor S:s stormästarskap, hvilken sjelf uppträdde som dramatisk författare under de fjorton år, hans regemente varade. Tre af dessa hans stycken äro tryckta: »Den ädelmodige älskaren», dram i tre akter (1809), »Namnsdagen», lustspel i en akt, med prolog, uppfördt på Aurora-ordens teater d. 26 Februari 1816, då densamma första gången öppnades, samt »Auroras Fest», divertissement i en akt, uppfördt på ordens högtidsdag 1820.
Det sist nämda stycket är ett herdespel i den gamla stilen med all dess oskuld. Scenen är i Arkadien; herdar och herdinnor fira Auroras fest; tvenne åldriga makar, Menaleas och Aimena, deras barn Timon och Lycoris, Thyrsis och Melicerta, ett ungt, nygift par, med flera kombinera den enkla handlingen som stilla rör sig fram mot slutscenen, då »en ljuflig musik höres» och »teatern upplyses af ett sken som allt mer ökas likt morgonrådnadens och bebådar gudinnans ankomst».
Aurora visar sig på en char i fonden af teatern. Folket faller tillbedjande ned.
Aurora (till folket):
På himlahvalfvets höjd, der dagens ljus jag tänder,
Och, Solens förebud, dess helsning jorden sänder,
De offer vördnaden och troheten mig gett,
Och jag de böner hört från edra hjertan flutit.
De suckar oskulden och tacksamheten gjutit.
Med glädje har jag känt Arkadier Er igen:
Sett Fädrens tro Er kär och heligt vårdad än.
etc.
Aurora stiger upp i skyn. Calcas går fram och offrar. En gammal herde sjunger till Minnet, en ung herdinna om Hoppet, en annan herdinna till Kärleken. Det hela slutar med qvartett, solo och kör och gör ett godt och trohjertadt intryck samt saknar alldeles den uppskrufning som skulle kunna väcka löje.
Bland sällskapets qvarlåtenskap finnes äfven ett tal hållet af Lars Johan Hierta, då en ung extraordinarie, hvilken som en son af den nya tiden icke fullt kunde njuta af de gamles naiviteter från förra århundradet. Talet, uppfordradt på väf, är sju och en half alnar långt och affattadt i en högtrafvande parodisk stil. Det innebär ett upprop till sällskapet att låta måla då varande stormästarens, kammarrådet Grundéns porträtt, såsom förut egt rum med den då
