för tallrikar och fat samt ett skåp med drottningens matsilfver och andra stora, starkt förgylda silfverkärl.
Ur samma källa hemta vi en skildring af en middagsbjudning hos grefve Erik Oxenstierna, riksråd och president, den store rikskanslerns son, men anmärka, att som middagen gafs i Upsala, kan det icke gifva full föreställning om den prakt, hvilken rikets stormän visade i sina egentliga hem. I Upsala bodde de endast tillfälligtvis, och omtalas derför, att rummen voro icke lysande, icke heller rikt möblerade, hvilket der i staden »ej gerna kunde väntas». Klockan mellan 11 och 12, den då vanliga middagstiden, begaf man sig till den som gjort bjudningen, och han tog i porten emot sina gäster.
»Yttre rummet, hvarest betjeningen var, liknade en liten sal, der innanför ett långt, men smalt rum, hvarest man åt, och der innanför ett mindre, klädt med tapeter, allt i nedersta våningen, som annars här i landet ej är vanligt.»
I matsalen var rikskansleren med några andra gäster, och sändebudet begaf sig strax med honom och grefve Erik i inre rummet, hvarifrån de efter en fjerdedels timmes samtal åter begåfvo sig ut för att äta. En stor, förgyld silfverhandkanna och tvättfat, som efter all liknelse var en liten del af det rika byte man under tyska kriget gjort, frambars först, och sedan gästerna tvättat sig, läste en af pagerna till bords.
Bordet var långt och smalt. Vid öfra sidan voro två stora stolar under en sammetshimmel för de förnämsta gästerna. Midt emot dem, på andra sidan om bordet, voro äfven två förnämliga platser. Vid öfre kanten satt värden och vid den nedre stod hofjunkaren.
Faten voro ej stora, men många, alla af silfver och fylda med den bästa mat som kunde fås, »och gick i sanning ganska hederligt tills, försäkrar berättaren. De hade fyra anrättningar, och var maten tillagad efter franska smaken. De hade rhenskt vin, »Canarie-säck» och rödt franskt vin, och deras »dricka var efter landets smak ganska starkt och tjockt». När man slutat med de fyra anrättningarna, togos maten och duken bort, och der under låg en annan duk, och för hvarje gäst sattes en tallrik jemte en ren serviette, samt midt på bordet ett stort fat med tobak och pipor, utom flera förfriskningar.
Alla voro barhufvade, enligt deras vana, men i synnerhet för att ej besväras med att ofta taga af sina hattar och mössor. Under måltiden talades mycket, men mer i skämt än i allvarsamma saker. Emedan det engelska sändebudet vore närvarande, så talades mycket engelska, men för öfrigt tyska, svenska, franska och latin.
