majestäts hoffröknar som var af den gamla och hederliga Sparreätten. Derefter omtalades deras förfäder och anfördes mycket till båda familjernas heder, hvarefter talaren gaf bruden och brudgummen några råd, huru de skulle skicka sig i sitt nya stånd.
Sedan talet var till ända, ledde några af brudgummens vänner honom till en plats midt i rummet, dit äfven bruden fördes och stäldes vid brudgummens sida, hvarefter en af drottningens hofpredikanter förrättade vigseln. Efter dennas slut kommo två grefvar med facklor och förde bruden och brudgummen kring rummet, och dessa följdes af flera personer som parvis dansade med facklor. Derpå dansade brudgummen med drottningen och bruden med sändebudet, som sedermera tillsades att bjuda upp drottningen. »Och skedde denna solenne dans under pukors och trumpeters klang.»
Sedan fackeldansen var slutad, börjades med ringdansarne, och derefter sysselsatte sällskapet, utom drottningen, sig i öfver två timmar med franska och svenska dansar, till dess man började tröttna, och sändebudet påminde drottningen, att det vore tid på att de nygifta finge begifva sig till sina rum. Klockan hade slagit tu på natten.
Drottningen befalde, att dansen skulle upphöra. Men dermed var bröllopsfesten icke slutad. Från danssalen begåfvo gästerna sig till en annan stor sal, hvarest en präktig måltid var tillagad. Hofmarskalken med sin silfverstaf tog emot gästerna och lade för rätterna. Efter slutad måltid begaf man sig till baka till audiensrummet, der drottningen bjöd brudparet god natt, hvarefter alla skildes åt, men några hofkavaljerer förde bruden till hennes sängkammare.
Detta hofbröllop tyckes hafva varit tämligen enkelt i jemförelse med många andra bröllopsfester i de förnäma familjerna. Efter de många och långa förberedelserna före sjelfva högtidligheterna räckte sjelfva bröllopet ofta i flera dagar, hvarefter de nygifta hade ett särskildt gästabud under namn af hemkomstöl.
Likaledes festades, om också icke så länge, vid barndop och efter hustruns kyrktagning, och med stor pump och ståt samt mycket kalasande försiggingo grafölen efter de aflidne. Huru det gick till vid den offentliga likbegängelsen finner man bland andra uppgifter också i Whitelockes dagbok.
Det var en Posse som nyligen aflidt. Han hade varit af gammal slägt, rik och ogift, och skulle nu begrafvas. Först gingo några skolgossar som sjöngo. Efter dem kom en man till häst och i förgyldt harnesk, på hvilket man såg den aflidnes vapen rikt förgyldt, och höll han udden af ett bart svärd emot bröstet. Hästen var
