På nutidens språk innehåller detta mandat, att till dess hans maj:ts »högtklagande jordafärd» försiggått (hvilket icke skedde förrän 1634) skulle inga »äktenskaps-kopulationer» få ske offentligt i kyrkorna, utan borde bröllopen hållas hemma, dock alldeles utan prakt och prål och utan all musik och spelande och ingen lustig sång, utan den som direkte tjenar till guds ära.
Mandatet klagar, att lösa, förvetna och obetänkta menniskor börjat med en ny, dittills icke brukad prakt, att sätta dubbla kronor på bruden, något som alldeles förbjudes vid 100 dalers vite, hvilket belopp genast dagen efter bröllopet skulle utpantas. I brist af tillgångar, stadgades fängelsestraff, ända till dess betalningen vore erlagd eller borgen stäld.
Likaledes förbjödos uti »denna fast sorgeliga tiden» alla dygdesamma danneqvinnor och jungfrur af borgerskapet och kronans tjenare att bära guldkedjor som dem icke egentligen vidkommer eller skörten besatta med många snören eller sabellskins- (sobelskinns-) mössor och annat mera som »sför högre ståndspersoner bör förbehållet vara».
Det dröjde för öfrigt icke många år efter kungssorgens slut förr än nya förbud mot öfverflöd i gästabud och kläder utfärdades, och det midt under det hofvet firade sina praktfulla fester. Man känner allmänna sådana förbud från 1644 och 1664 samt ett särskildt för Stockholm under Carl den elftes mera sparsamma regemente. Det är en 1673 af Stockholms magistrat utfärdad publikation angående hämmande och förekommande af åtskilliga excesser och öfverflödigheter i klädedrägter och samqväm. Dermed förbjudas eder och sabbatsbrott, spel, dryckenskap och annan »otidighet» på sön- och helgdagar samt oordningar och öfverflöd vid alla slags gästabud, så väl hvad trakteringen, som gästernas antal vidkommer.
Under det höga öfverheten visade sig mycket angelägen att genom förbud och inskränkningar främja undersåtarnes tarflighet och uppmuntra till måttligt lefnadssätt, var måttligheten vid sjelfva hofvet, om man får sätta lit till utländingars vittnesbörd, långt ifrån af någon synnerlig betydenhet. Så har den bekante lustspelsförfattaren J. F. Regnard, hvilken reste i Sverige 1681 och hade tillträde till hofvet, berättat,[1] att man under hans vistelse i Stockholm stälde till många festligheter med anledning af en prinsessas[2] födelse. Det hölls då öppen taffel på slottet, och för att visa sin
