spisöl, och bryggarne skulle de tre slagen i verket falt hafva och afyttra det efter af borgmästare och råd åsatt taxa.
Lika försigtig var man med vin. När något vin eller öl till staden kommer, heter det i förordningen af 1635, må ingen vinskänk eller annan köpa deraf, förr än det af stadens dertill deputerade vinprofvare pröfvadt är och sedan af rådet taxeradt. Alla källarsvenner och vintappardrängar voro förpligtade att inför rådet aflägga ed, att de ingen dryck förfalska eller förmänga skulle eller bedraga någon med mått eller stop, utan dermed redliga och uppriktigt umgås.
Man drack kanske mest rhenskt, af hvilken bästa sorten 1673 kostade 5 daler kannan, men två år derefter stigit till 7 daler. Vidare drack man spanskt, t. ex. Alikant, Malvasier och Canarie Seck, af hvilka Alikant var dyrast. Af det franska vinet brukade man också några slag, såsom Bordeaux, Frontiniac (dyrast) och hvad i allmänhet kallades »Clareth».
När bränvin först kom i bruk i Stockholm är ej så lätt att uppgifva. Det fans redan på 1400-talet, men begagnades då blott vid kruttillverkning, och 1494 förbjöds bränvins brännande och försäljande utom för tillverkning af krut. År 1498 fick dock Cort Flaskedragare privilegium på bränvinstillverkning och försäljning, men det tyckes som skulle det icke ofta hafva användts till invärtes bruk förr än på 1570- och 1580-talen och då ännu mest som medicin. Johan den tredje lär sjelf hafva anbefalt två slags bränvin, vanligt aqua vitæ, nyttigt mot gift och mångahanda sjukdomar, samt aqua vitæ contra oppositum, hvilket skulle såsom svettdrifvande vara botemedel mot pesten. I »Ständernas sanne och rättmätige orsak till K. Erics afsättande» uppgifves, att några af »Sturarnes tjenare på Svartsjö gård jämmerligen marterades och plågades med bränvin och andra nya plågor». Men enligt uppgift från 1566 skall då icke något bränvin hafva funnits i den kungl. vinkällaren under Stockholms slott. Berättelserna om åtskilliga förnäma och kostsamma bröllop i slutet af 1500-talet nämna ej heller något om bränvin.
I 1591 års tulltaxa anföres det första gången som utländsk vara för hvilken tull skulle erläggas. År 1622 finner man i Stockholm särskilda bränvinshus, och troligt är, att den vara som der afyttrades hade tillverkats inom landet, men först 1638 stadgas afgift för bränvinsbränning till salu och husbehof. År 1648 utfördes svenskt bränvin till Ryssland, och i slutet af 1600-talet tyckes det hafva varit tämligen mycket i bruk i Stockholm och muntrat upp sällskapslifvet hos de fattiga klasserna.
