Men så var högvälborna grefvinnan, hennes höga nåde också fin, när hon uppträdde i sällskap! Hon åkte sannolikt dit i den granna vagn som excellensen köpte i Mars 1731 för 2,600 daler.
Tarfligt folk fick nöja sig med mindre och känna sig lyckligt i sina samqväm, om det kunde skaffa sig några »kaffebönor». Men äfven den härligheten tog slut. Redan 1747 hade ett anfall gjorts, i det skatt lades på förbrukningen af kaffe, te och tobak samt puder. Men värre vardt det 1766, då förbud utfärdades mot införsel och bruk af kaffe, och som detta förbud sannolikt icke hade åsyftad verkan, så utkom ett nytt 1768 som förklarade krig mot både enskild och offentlig förbrukning af kaffe. De många kaffehusen fingo då, om icke dödshugget, ty de lefde sedermera upp igen, dock ett döfvande slag. Fiskaler och uppsyningsmän gingo omkring på källare och de »ännu så kallade kaffehusen», så väl som på värdshus och andra näringsställen och spanade flitigt, »huru vida något missbruk med kaffedrickande der må förelöpa».
Sådana spaningar företogos äfven i enskilda hus, der man då ofta förgäfves sökte gömma undan kaffepannan. Enligt Stockholms norra förstads östra kämnersrätts protokoll, den 10 Februari 1767, hade hushållerskan Stake och jungfrun Christiernin instämts såsom angifna för kaffedrickande. De kunde icke neka, att en kaffepanna funnits i det rum der de uppehållit sig, men bestridde, att de förtärt det ringaste af innehållet. Uppsyningsman Dickman förklarade dock, att kaffepannan stått på bordet och rykt, men af jungfru Christiernin hastigt i ett annat rum bortburits och att nyckeln tagits ur dörren till det rummet. Ringar efter kaffekoppar hade också synts på bordet, der äfven stått en kopp med sirup, hvilket väl skulle bevisa, att de verkligen druckit kaffe, ty hushållerskan Stake hade sagt, att när de dricka kaffe, så dricka de det med sirup. De tilltalade dömdes att hvar för sig böta 100 daler smt.
Mångfaldiga sådana rättegångar förekommo. Samtidigt med nyss nämda mål förekom ett annat vid samma domstol mot kaffekokaren Hindrich Ljung, som tilltalats för att han tillredt kaffe af brändt bröd. Han frikändes, men advokatfiskalen Nils Zellén anförde besvär hos hofrätten, hvilken dock stadfäste kämnersrättens utslag.
På hösten samma år angaf extra stadsfiskalen Risberg, att furiren vid gardet Johan Dahlfors tillåtit sin hustru att dricka kaffe, och Dahlfors fäldes till de vanliga böterna, men besvärade sig hos hofrätten och föregaf att hustrun, hvilken vore i intressanta omständigheter, angripits af en sådan lystnad efter kaffe, att man icke utan fara för hennes helsa kunde neka henne att tillfredsställa sitt häftiga begär. Saken måste undersökas; professor David Schultz
