(Schulzenheim) måste afgifva utlåtande, och slutligen kunde målet icke af hofrätten afgöras förr än hustru Dahlfors gått ed på, att hon varit af så beskaffad lystnad öfverfallen.
Om någon embets- eller tjensteman beträddes med kaffedrickning, skulle han ej blott böta de vanliga hundra dalerne, utan äfven hafva ansetts begått fel i embetet.
Med anledning af förbudet hade den 31 December 1766, såsom det hette, upprests följande »minnesvård», hvilken må anföras som ett prof på den ganska utbredda kaffe- och kaffeförbuds-poesi som uppstod på 1760-talet:
Den sista dag på detta år
Vårt kära Caffé afsked får.
Farväl, du ljufva drick!
Haf tack hvar enda Fägne-Kopp,
Som gifvit läska åt min kropp,
Och gjort mig tanken qvick.
Man sälje nu sin Caffé-Qwarn!
Men några Bönor våra Barn
Dock böra få i arf.
Nu Caffé-Kannor tas ur bruk,
Ej någon mer blir Caffé-sjuk.
Ett lyckligt Tidehwarf!
Till slut med Caffé hålls Kallas,
Man slår dock ingen kopp i kras;
Den pryder än sit rumm.
Dock glömmes nu den fordna smak,
Man säger nu rätt ömt: Stor sak
I detta bruna skumm!
Nu blir mig Caffé-Drycken bätsk;
Jag bör ock bli den samma hätsk;
Det går ej annars an.
Den skal ej komma mer på tal,
Och aldrig räds jag nå’n Fiscal;
Jag hatar Contraban’.
Komm! låt oss dricka nu till slut
Hwar tår i sista Kannan ut,
I sällskap med en Wänn.
Trots någon kan i grumlet spå
Hvad öde oss må förestå,
Om Caffé gifs igen!
Farwäl du kära Hjärt-Liqueur!
Du hädan åt mig ej förför;
Af dig känns mer ej os.
