Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/503

Den här sidan har korrekturlästs
485
SÄLLSKAPS- OCH VÄRDSHUSLIF

flaggan på denna kolonn, som då invigdes. Dubost tyckes ej hafva varit ensam om kolonnens bekostande, ty det heter, att på nyss nämde dag hade de i staden varande subskribenter till byggnaden infunnit sig på kapitelen, der de, under flaggans svajande, salut med kungliga skott och lifliga utrop »lefve vår älskade konung», drucko hans majestäts välgångsskål samt skålar för det öfriga kungliga huset.

Tvänne omständigheter hafva, säger samma beskrifning, bidragit att pryda denna kulle. Den första var drottningens besök 1816, den andra att höjden är nästan den betydligaste på Södermalm, med trädgård, anlagd i terassform, vackra växter, drifhus, orangerier och vidsträckt utsigt öfver segelleden. Kolonnen, som pröfvades under de starka stormarne i Juli 1827, jemfördes med Trajani och Antonini kolonner i Roma och franska arméns (Vendôme-kolonnen) i Paris. Det är att märka, att kolonnen var af — trä. Beskrifningen slutar med följande loford:

»Öfverstelöjtnanten Blom, redan så fördelaktigt känd genom sina flyttbara trähus och andra smakfulla byggnader, har genom denna kolonns konstruktion satt stämpel på djerfheten af ett företag, hvari han icke haft någon föregångare inom Fäderneslandet.»

Nu synas inga spår mer af denna djerfhet i trä, »Ersta pelare» stod ännu för få år sedan, men var då af den skröpliga beskaffenhet, att ingen vågade uppstiga till kapitelen, och slutligen togs han ned.

Från malmgårdar och fåfängor öfvergick sällskapslifvet sommartiden till brunnsinrättningarna, hvilka naturligtvis voro helsoanstalter, men kanske lika mycket den friska verldens samqvämslokaler. Vi hafva redan[1] talat om Uggelvikskällan och brunnsbalerne på Claes på Hörnet, hvilka dock voro af annat slag än de verkliga stockholmska brunnsbalerne.

Den äldsta helsokällan var den af kapellanen i St. Olof (Adolf Fredrik) Peter Muhr 1689 upptagna på en öde plats, ytterst i nämda församling och som fick namn af Surbrunnen (ett gemensamt namn för den tidens helsobrunnar) på Norrmalm, sedermera kallad endast Norra Malms brunn eller blott Surbrunn. Efter Muhrs död inlöstes brunnen af Stockholms stad, och arkiatern Johan van Hoorn vardt den förste brunnsläkaren der. Efter att hafva gjort tjenst i nära åttio är, skadades källådern, antingen af bergsprängning i nästa gård eller af ett stenkars byggande omkring källan, i stället för den af trä förut varande »mera enfaldiga inrättningen».[2]

  1. Sid. 74 och följande.
  2. Nils Lundeqvist: Stockholms stads historia, Sthlm 1828.