helgdagarne tre gånger. Den som utan laga förfall uteblef pliktade 4 öre smt. Om någon under gudstjensten hviskade, öfvade samtal, skrattade eller visade eljest oanständiga åtbörder, pliktade 16 öre, och dubbelt den som dertill tubbat. Om någon varnats och likväl bar sig illa åt, skulle böterna höjas till 2 dlr. Samma belopp stadgades för den som under gudstjensten stälde till offentlig förargelse, dock skulle denne dess utom angifvas för norra förstadens kämnersrätt.
Brunnsmästaren skulle skänka i vattnet, men icke åt någon annan än den som anmält sig hos brunnsdoktorn. Den första ringningen till att infinna sig vid brunnen skedde kl. 4 på morgonen; sedan ringdes kl. 5 och kl. 6.
Ståndskilnaden upprätthölls noga. De fattiga började dricka kl. 4, tjenstfolket kl. 5 och gäster af »stånd och värde» kl. 6 f. m.
»Nu är drickning börjad, då skola gästerne utan skuffande, påckande eller trängande sig vid disken inställa.»
De noggrannaste föreskrifter gåfvos för hvarje särskildt fall. Det var stadgadt 8 öre i vite för den som skämtade oanständigt, 4 öre om någon svor och 6 öre, om man kom med värja, hirschfängare eller sporrar, samt lika stor plikt för den som i brunnshuset rökte tobak eller spelade bräde och tärning.
Gungbräden skulle »beskedligen nyttjas».
För att vaka öfver alla dessa påbuds efterlefvande fans en af brunnsgästerna utvald fiskal samt en af sju förståndige män bestående brunnsrätt, hvars ordförande brunnsintendenten skulle vara. En särskild och ganska vigtig tjensteman var den af rätten utsedda Rumormästaren, som skulle lemna handräckning åt rätten och fiskalen. Han var också en ståtligt utrustad person (fig. 188), hvilken uppträdde i gul drabantdrägt och med trekantig hatt samt till ytterligare tecken af sin värdighet bar en stor, rikt utsirad käpp (fig. 189), hvars knapp utgjordes af en penningbössa, der bötesbeloppen sannolikt nedlades.
