Nu är all denna härlighet förbi. Stockholms fina verld går icke mera till Sabbatsberg för att under den vackra årstiden fortsätta sällskapslifvet vid ett eller annat oskyldigt glas vatten. Den sista rumormästardrägten skänktes nyligen till Nordiska museum.
Genom brunnssällskapen hafva vi förts långt in i vårt århundrade, men kasta ännu en blick på det öfriga sällskapslifvet, som vi lemnade i slutet af sjuttonhundratalet. Efter Gustaf III:s död undergick den stockholmska sällskapsverlden en förändring, vardt stelare och tråkigare samt mindre gästfri. Så försäkras åtminstone från flera håll, och det skulle hafva äfven denna gång varit hofvets föredöme som orsakade förändringen, hvartill väl också bidrog, att döden ryckt bort bort så många af den gustavianska skaldekretsen.
Hvad som förefaller underligt är, att tråkighetens onde ande skulle hafva förledt stockholmarne äfven till snålhet. Så berättar en fransk emigrant som besökte Sverige vid århundrade-skiftet[1], att gästfriheten i Stockholm lemnade mycket öfrigt att önska. Frågan är, säger han, hvem som skall spara mest. De rika tala om nöd och draga in på staten i allting. Vid bjudningar äro borden nog rikligt försedda, men bara med mat och icke med dryckesvaror. Fransmannen klagar öfver, att värden i huset behåller buteljen hos sig och riktigt snålas med dropparne. Stundom stå några buteljer på bordet, stundom alldeles inga, och en betjent går omkring och fyller i glasen, då de äro tomma, men artigheten fordrar, tillägger främlingen, att man icke tömmer dem. Han tyckte, att stockholmarne voro orimligt nyktra. De kunna visserligen kasta i sig flera glas bränvin under dagens lopp, säger han, men en halfbutelj vin anses som något omåttligt.
Ungefär samtidigt med klagomålen öfver den stora sparsamheten gåfvos dock offentliga fester, vid hvilka det gick ganska frikostigt till. Till bevis härpå kunna vi uppvisa en matsedel[2] vid den bal med souper som magistraten och borgerskapet gåfvo på Börsen d. 9 November 1801. Denna matsedel är i noggrann afskrift följande:
