Andra personer hafva omkring år 1850 hört både Staffansvisan och Goder afton både qvinna och man sjungas i Stockholm Annandag Jul och Trettondagen.
På de sista tio åren har man icke afhört Lussigossarne i Stockholm; kanske traditionen är borta. Polisförbudna äro de icke.
Ännu för femtio år sedan firades julen på mera folklifsartadt, karnevalsmessigt sätt, om man får tro en mångordig Anonymus i ett Skillingstryck kalladt
Jul-Festen, om dess Nöjen, Jul-Klappar och Juk-Leken Understolen, som innehåller 77 Under,
tryckt hos Westerberg 1832.
Han skrifver nemligen bland annat:
“Julafton, — hwar är en hydda eller ett palats i Swerige, som icke då har sin fröjd? Mången har öfwerlefwat denna afton både i hufwudstaden och på landet. Huru ser det då ut i Stockholm? Hela werlden i rörelse, alla torg och gator hwimla af menniskor, stor marknad hålles och allehanda prydliga och skämtsamma och läckra saker för barn och flickor och Gud wet för hwem mer, äro då på bord och i bodar upplagda och upphängda. Stortorget och andra platser i Staden äro betäckta med flera rader af stånd och med oräkneliga ljus upplysta. Alla handelsbodar, i synnerhet nipper- och galanteribodar äro eklärerade, ja äfwen priwata hus, ty Ärones Konung skall ju hålla sitt intåg i werlden. Man tror att det är Karnawal, och ända till midnatten hwimlar det under denna kalla Nordstjerna på alla gator och torg af glada och jublande menniskor. Famillerna församla sig till glad gemenskap, barnen blifwa begåfwade, de gamle erhålla och skicka sina Julklappar, allt hwirflar, stojar, och hwimlar i uppfylld eller wäntande glädje. Julklappar kallas dessa skänker, som man tillskickar hwarandra. Detta bruk är werkligen oändligt angenämt och ger tusen tillfällen både att fröjda och att bry. Det är Nordens Saturnalier; hwem kunde och wille då upptaga någonting illa? Man kan dessa dagar bistå nöden och förlägenheten, utan att förödmjuka; man kan roa och bestraffa den qwicka genom ett i gladt lynne alstradt skämt; man kan tukta den fåfänga dåren, förmana och tillrättawisa den felande, utan att beswära domstolen; man kan på ett fint och delikat sätt tillsända den älskade sitt hjertas stumma och dock så wältaliga tolkar, hwilka på denna tid winna mera framgång än på hwarje annan, och kanhända just nu finna den lättaste wägen, emedan glädjen gerna är kärlekens förelöpare . . . Hundrade och tusende särskildta bud och masker, postiljoner till fot, till häst och på krycka äro denna afton ända till sent på natten i rörelse till en del i de aldra äfwentyrligaste och narraktigaste förklädningar, som en förwägen fantasi någonsin kan tänka sig. Ty underbart och owäntadt måste Julklappen komma och dess sändare och öfwerbringare måste wara okänd och blixtlikt wisa sig och förswinna som en ande. — — Werlden måste denna dagen en gång riktigt wändas upp och ner. Och werkligen anstränger man sig utomordentligt, att öfwergå hwarandra i qwicka och narraktiga infall, och äfwen deruti att man så mycket som möjligt förswårar Julklapparnes igenfinnande, hwilka ofta äro så narraktigt inpackade och så underligt gömda, att man med många måste lossa, uppskära, uppweckla och söka, och åter genomsöka det bortkastade, innan man kommer till kärnan. Wi antyda detta tillräckligt, då wi berätta, att en fin guldring eller ett litet örhänge blir inskjutet i en centner tung kista eller att ett nätt guldhjerta sitter gömdt i en pundswigtig Julkaka. Äfwen det infallet har man flera gånger sett, att någon skänkt sig sjelf såsom Julklapp och låtit rulla sig in i rummet i ett stort fat. Så skänkte sig för flera år sedan en ung grefwe i Stockholm till en dam, som länge warit
