sig dels att påminna sina vis à vis om sin skyldighet, dels att med det samma afhemta sina damer.
Nu eger anblicken något imposant; man ser fyra qvadriller uppstälda, hvarvid det isynnerhet är högtidligt att se, huru de minsta kadetterne försett sig med de längsta damerna, hvaremot ofta de äldre och högväxtare ynglingarne nödgats bjuda upp någon liten slägting eller som det heter »dansa för steken». Men dansen börjar och nu får man se att Ambrosiani ej förgäfves ropat »hoppa opp och kom ned igen», ty viga som ekorrar framsväfva[1] kadetterna, lätta som kautschukfigurer, utan att knuffas eller trängas, med en verklig ensemble.
Balen fortfor vanligtvis till kl. half 10, då gamle Westman med sina dundrande ställningsslag gaf en fin vink om nöjets fåfänglighet. Nu skyndade alla kadetterna ut i förstun, der kapporna voro upphängda och lika fort åter in med påtagna kappor för att intaga sina platser logementsvis. Allt tillgick lika ceremoniöst, med rapporter etc., hvarefter vändning och marsch kommenderades, och kåren marscherade ned i matsalarne för att intaga sin qvällsvard, bestående af ölost och en half smör-rullad. De som ej ville gå med, fingo skilja sig från de öfriga i förstun, hvarefter de artigaste skyndade sig att konvajera ned sina damer och instufva dem i respektiva vagnar, hvilket ej alltid var så lätt, då man betänker, att det ibland händer, att en hel flickpension jemte deras förkläde skulle inpackas i en enda hyrvagn.»
⁎
Om Stockholms kroglif på sin tid har Bellman lemnat skildringar som alltid skola ega bestånd och som göra hvarje nytt försök i den vägen fullkomligt öfverflödiga. Vill man deremot se en samtida skildring af »bättre folks» värdshuslif i senare delen af förra århundradet, torde följande få framdragas:[2]
En skådad tobaksrök sågs genom rummet tränga
Hwars brutna hwirflar sig mot luftens delar mänga.
Knapt något enda stånd i riket nämnas kan
At icke jag deraf här ledamöter fann.
Här sågs en samlad flock från alla håll och kanter
Af Knektar, Skrifware, Studenter och Pedanter
På denna sammelplats jag tjogtals männskor ser,
Den ena swärjer högt, den andra sakta ber.
