Af de gamla källrarne på Norrmalm funnos ända in i senare årtionden Casten Hoff eller Kastenhof, som hade sitt namn efter drottning Christinas munskänk, den förste källarmästaren på stället. Huset hade bygts af staden till »justitiens fortsättande» på Norrmalm, d. v. s. till Norrmalms Ciämnärs-Cammare, och stod färdigt 1650, helt prydligt täckt med näfver och bräder. Det »skänkeri af främmande drycker», som enligt Christinas privilegier skulle finnas i huset, fortsattes efter Casten Hoffs tid af det ena slägtet källarmästare efter det andra i två hundra år. Nu reser sig Hôtel Rydberg på den gamla tomten för domstolar, fängelser och värdhus.
De flesta af Norrmalms öfriga gamla källare hafva vi redan omnämt. Mycket bekant från den Bellmanska tiden var Kejsarkronan eller »Keysers Cronan», i kanslirådet Eckleffs hus, n:o 6 vid Drottninggatan, liksom Tre Remmare vid Regeringsgatan, hvilken källare ännu bär årtalet 1688 på stenskylten öfver porten. Vinfatet, som redan i början af 1700-talet kallades »Heidelbergske Wijn-Fatet», låg i n:o 9 vid Regeringsgatan och upphörde för omkring trettio år sedan.
Vid samma gata låg Rosersberg och i slutet af århundradet samt långt in på 1800-talet Stockholms Slott, hörnet af Lästmakaregränden, n:o 65, men i början af 1700-talet hade den senare källaren funnits vid Drottninggatan, der då äfven lågo de redan omnämnda Tre Tunnor samt Cronan (en annan än Kejsarkronan) och Cassel. Vid Lilla Vattugränden låg Mercurius, som innehades af Gabriel Ratkien, kypare vid kungl. hofvet, och vid Jakobstorg Segers Kiällare.
På Södermalm funnos Stadshuskällaren i stadshuset och Hamborg, n:o 47 Götgatan, mest känd för den sista rasten för de lifdömde, som der plägade tömma ett glas vin, innan de fortsatte vägen till afrättsplatsen, samt Gröna Jägaren och Björngården, begge vid St. Paulsgatan, den förre i n:o 23, den senare i hörnet af Björngårdsgatan. Alla dessa Södermalmskällare funnos i början af 1700-talet och fortlefde in i vår tid. Hamburg och Björngårdskällaren hade längsta lifstiden. Den sist nämnde refs hösten 1877, ett hundra sex år efter det Cornelius, bekant värd på stället, gick till sina fäder.
Jemte de egentliga källrarne funnos i gamla Stockholm äfven värdshus och spisqvarter som voro mer afsedda för egentliga matgäster och i hvilket uppassningen besörjdes af qvinnor, som sedan förra århundradet alltid klädde sig i bindmössa med en stor rosett i nacken. Dessa mössor utgjorde länge uppasserskornas uniform, vanligtvis med tillägg af ett litet, näpet sidenförkläde.
