Efter tio års glad regeringstid bakom disken lemnade kapten Krieger operakällaren[1] åt Hammarström, som Blanche och Fredrik Deland odödliggjort genom de roliga kupletterna i »Hittebarnet» och hvilken, ehuru sjelf den personifierade återhållsamheten, fortsatte källaretraditonerna från Kriegers tid.
I äldre tider var det icke ovanligt, att källaren hölls öppen till en mycken sen timme samt att man kunde slippa in der nästan när som hälst. Nattliga dryckeslag med sång, dels unisont skrål, dels vacker qvartettsång, voro mycket vanliga, men så kom grefve Jakob Hamilton till öfverståthållarskapet, och då måste alla källare stängas kl. 12 på natten, en hård lag, men en lag. Det vardt slut med nattsölet. Lagen kunde dock ej upprätthållas, då Jenny Lind första gången återvände till Stockholm och åter skulle sjunga på kungl. teatern. Man infann sig kl. 9 på aftonen för att komma i tid till biljettluckan tolf timmar derefter, något som då betraktades som oerhördt, men sedermera öfverträffats. Under en sådan natt stängdes icke operakällaren.
År 1858 lemnade Hammarström operakällaren till sin öfverkypare Tjulander, hvilken sökte förena de gamla traditionerna med en nyare tids fordringar, som sedermera ytterligare genomfördes af hans efterträdare Theodor Blanch och Bengt Carlson. Med den gamla operakällaren och dess mer på dryck än spis beräknade uppgift samt dess egendomliga Stockholmslif var det då slut. »Källaren» dog, och den fina »restauranten» föddes.
⁎
De ursprungliga kaffehusen råkade småningom i förfall, fingo dåligt rykte och besöktes ej mer af ordentligt folk. Men i början af vårt århundrade uppstodo nya förfriskningsställen som kunde besökas af riktigt fint folk, en del till och med af fruntimmer. Det var conditorier och schweizerier, hvilka stodo i nära samband med sockerbageriet. Det senare öfvades kanske i gamla tider tämligen på fri hand, men tillhörde dock på 1700-talet en ordentligt privilegierad »societet». År 1774 utfärdade kungl. slottskansliet en kungörelse till förekommande af det intrång som obehöriga personer tillfogade sockerbagarsocieteten i Stockholm.
- ↑ Uppgiften att operakällaren i sin äldsta tid skulle hafva hetat Gyllene Hästen hafva vi icke sett bestyrkt. Sägnen är dock, att när Gustaf II Adolfs ryttarestod upprestes på torget (1791) eller sannolikare (1796) skall operakällaren hafva skaffat sig en afbildning i trä af hästen och låtit förgylla den för att göra den lika skinande som den nya bronshästen samt begagnat den som skylt. Andra påstå, att Krieger var den förste som stälde upp den af honom inköpta hästbilden, hvilken ännu finnes qvar.
