ofta voro mycket grant utstyrda, och den som ej hade råd att hålla sig vagn, måste nöja sig med egna ben. Vi lemna här en afbildning af godsåkare och hersskapsvagn från 1600-talet (fig. 193.)
Längre fram i århundradet, år 1662, finner man åkarnes kördon namngifna: Släpa, kärra eller vagn, och sju år senare angifvas på taxan för öfverfart vid Horns-Sund calesch eller rustvagn samt caret med 4 eller 6 hästar.[1]
Åkeriets verksamhet inom staden torde ännu hafva varit obetydlig, ty vi finna icke förr än under nästa århundrade taxor för personkörning vintertiden i släde till utvärdshusen, och först in på Gustaf III:s regeringstid bestämmelser om den åkare som ville hålla chaise, hvilket åkdon sedan ända in på 1800-talet tyckes hafva varit åkarnes ständiga kördon, tills det utbyttes mot dels giggen, en reformerad schäs, dels den ryska droschkan, hvilken sedan vardt allena herskande.
Under Adolf Fredriks regeringstid tilltaga bestämmelserna i mängd och skärpa. Så påbjudas till exempel 1763 tillräcklige och välklingande[2] bjellror vintertiden. Ohöflighet och prejeri straffas nu för första gången med 2:ne timmars ridande på Trähästen, andra gången med fängelse vid vatten och bröd, tredje gången med sex par spö, hvaraf man finner att upplysningstidehvarfvet i Sverige var i vissa fall mindre menskligt än det illa ansedda 1600-talet.
Schäsen synes, som nämdt, hafva varit åkarnas äldsta rullande kördon för persontrafiken, och återfinnes detsamma i taxorna ända till 1836, då droschkan uppträdde jemte schäsen, dock ännu med det något främmande epitetet »så kallad». Nu mera lefva icke många