sedan 1833 understöd af postmedlen, först till 6,000 rdr och sedan till 8,000 rdr banko årligen. Detta bolag underhöll person- och paketforsling mellan Stockholm och Helsingborg, öfver Vesterås, Örebro, Venersborg och Göteborg, hvilket ansågs som ett ofantligt stort framsteg i samfärdsel. Hvarje tisdags och lördags morgon kl. 6 afgick diligencen från n:o 5 Clara Södra Kyrkogata (nu Normans boktryckeri), och efter fem dygn var man framme i Göteborg.
»Det går fort att resa nu för tiden», sade man, då man talade om diligencen. »Och inte är det så dyrt häller.»
Man fick betala 33 rdr 16 sk. banko, således 50 kronor, för täckt plats mellan Stockholm och Göteborg. Nöjde man sig med att sitta utanpå vagnen, kostade platsen 25 rdr banko.
Snart kom också diligencefart till Upsala, i början två, sedan fyra gånger i veckan. Vagnen afgick först från Kastenhof, sedan från n:o 5 Clara Södra Kyrkogata och slutligen från n:o 29 Drottninggatan. Afgiften var 4 rdr banko i vagnen och 3 rdr 16 sk. bredvid kusken från Stockholm till Upsala, men från Upsala till Stockholm reste man för 16 sk. banko billigare.
Diligencerna fortforo att jemte gästgifvareskjutsen forsla folk från och till Stockholm ända till dess jernvägarna åtogo sig det besväret.
⁎
Olof Rudbeck omtalar redan på 1600-talet i förbigående roddarpigor som på båtar öfverförde ungkarlar och jungfrur till Djurgården. I början af nästa århundrade äro taxor utfärdade, och roddarelaget får sina särskilda privilegier. Båtarne kommo småningom i ego hos äldre qvinnor, hvilka antingen sjelfva eller genom andra af samma kön besörjde rodden, och namnet roddargummor, senare roddaremadamer, vardt det allmänna.
Den som minnes Fredmans epistel, n:o 33, om fader Movitz’ öfverfart till Djurgården, kan göra sig en föreställning om det rörliga lifvet vid en roddartrappa i Stockholm på Bellmans tid.
År 1770 klagas öfver roddarbåtarne till Djurgården; man fann det svårt att ofta antingen brännas af solen eller blötas af
