Öland, länsande friskt undan för sina fyra gaffelsegel, så att han följande morgon var i lä om Ölands norra udde. Enär vädret der kändes stilt, så vände han ned åt ’Jungfrun’ och kom till strandboarnes stora förundran åter norra vägen in till Kalmar igen. Efter att der hafva inlastat ved, fortsattes resan söderut, alldeles som förra gången, d. v. s. att utanför Utklippan måste fartyget vända, vågade sig för mörkrets skull icke in i sundet, utan gjorde ännu en segling rund Öland och kom vid dagens ljus ånyo helt lugnt inpaddlande norra vägen till Kalmar.»
Samma år (1822) som Carl Johan började sina turer, gjorde äfven ett par andra ångfartyg, Stockholm och Föreningen, sina första resor, af hvilka det först nämda gick mellan Stockholm och Nyköping samt sedan mellan Stockholm och Åbo och såldes slutligen till Riga. Föreningen gick först mellan Stockholm och Carlskrona, men behöfde till den resan en hel vecka, sedermera till Nyköping och Norrköping och såldes slutligen till Königsberg.
Ett annat märkvärdigt ångfartyg var Josephine (den äldre). Skrofvet var bygdt som en pråm, rymde 600 personer, och man skall en gång ha sett en qvadrille om 50 par dansas på akterdäck. Fartyget var emellertid så långt, att det icke kunde vända i Arboga å, och så bredt, att det måste krängas öfver en välkänd sten utanför Kungsör.
Med Ormen Långe infördes den långsträckta formen, som gjorde snabbgåendet möjligt. Nämda fartyg var 80 fot långt och 12 fot bredt. Det gick i åtta år mellan Stockholm och Linköping, till dess det sjönk på Roxen, sedan det under dessa år haft en mängd äfventyr, bland hvilka omtalas, »att det en gång, under Stångåns öfversvämningar, stannat på en åker vid en grindstolpe, på hvilken suttit en kråka, som kaptenen i skymningen ansett vara qvasten på en ruskprick.»
Under de svenska ångbåtarnes första tid var icke blott sjelfva resan med dem en märkvärdighet, utan deras afgång och ankomst vigtiga tilldragelser, och detta till och med i hufvudstaden. Stockholms enda ångbåtshamn var under många år Riddarholmen. När ångfartyget inkommit på Riddarholmsfjärden och hunnit nedanför Skinnarviksbergen, lossades från däcket två eller fyra skott, och då skyndade ett stort antal personer utför den på den tiden ännu branta Riddarholmsbacken ned till hamnen för att se det märkvärdiga fartyget och dess passagerare, hvilka ansågos lika märkvärdiga.
På samma sätt ungefär skedde afgången. Då var alltid ett stort tillopp af menniskor, dels afskedstagande, hvilka ofta med bekymmerfulla blickar sågo slägt och vänner anförtro sig åt det farliga
