Vidare finnas verb, hvilka dels icke kunna söka sitt ursprung från något kändt språk, dels äro förvrängningar eller stympningar och hvilka höras tidt och ofta på gatan. Sådana äro till exempel: skubba, schappa = springa; puckla, lappa = slå. Vidare adjektiv i stor myckenhet, i allmänhet uttryckande begreppet dålig, underhaltig = svullen, flanig, vriden; mera sällan något godt = kilig, bussig.
Närstående slangorden äro de så kallade »bångmål». Man har velat leda sjelfva ordets härkomst från franska bon-mot, men detta torde vara något osannolikt. Snarare vill väl detta »bång» betyda ett ljud utan begrepp, ett ofta återkommande ljud, som visserligen i sig sjelf saknar betydelse, men först får det derigenom, att det intar en lämplig plats och begagnas i rättan tid. Dessa »bångmål» begagnas icke blott af grändernas och hamnarnes invånare, utan öfvas äfven i skolor och mest kanske i mindre bodar, der handelsmannens språkfärdighet är högt uppskattad och utgör en del af handelns framgång. »Bångmålet» tyckes, liksom svordomen, hafva uppstått af tankelättja, ty det ersätter snart sagdt allt; det afklipper räsonnemanget utan att såra, ty det ger en rolighet i ersättning; det fyller ut ett tomrum och lemnar frågan öppen, men kan äfven ofta vara en typisk omskrifning af jakande eller nekande svar.
Några exempel: En gosse berättar en annan något. Denne andra önskar antingen, att saken icke skall förhålla sig så som den framställes, eller också intresserar den honom icke, men han måste svara och i stället för att säga: »det var lögn!» säger han: »I morgon bitti på en ljusbit.»
I stället för det enkla »jaså», kan man säga: »Det tror du bara», eller »om du dröjer», »om du sjunger». En personlig tillvitelse kan tillbakakastas med ett »nej, men du!» o. s. v.
Senare tider hemta gerna från populära komedier och operetter stående uttryck, som sedermera tillämpas på alla lifvets frågor och förhållanden och utgöra snart en art af dessa bevingade ord, hvilka gå som mynt tills de bli slitna eller ändra valör.
Allt detta är dock ännu icke ett språk, oaktadt en oinvigd från en annan samhällsklass skall ha rätt svårt att förstå andemeningen i ett sådant räsonnemang. Men det finnes konventionela språk, hvilka stå nära romany-, zigenar- eller tjufspråket, utan att med dessa hafva något samband. De hafva som urtyp »skinnarmålet» eller det som Malungs handlande befolkning talar, när den på sina resor vill göra sig oförstådd, och beror till sin sammansättning dels på en omkastning af bokstäfverna (sålunda: göra = ragö, sälja = jasäl, tala = lata), dels genom en inskjutning af bokstafven v framför ord som börja med en vokal.
