icke mest bland de lägre samhällsklasserna. Det utöfvas på sådant sätt, att ordet »fikon» sönderbrytes och bitarne inskjutas i det ord som skall vanställas.
Ett fjerde slag, hvilket härleder sig från ett tjufband i Stockholmstrakten och som upptecknats i våra dagar är alspråket. Det är enkelt och antyder låg härkomst.
Enligt formeln
Har du varit borta? =
Arhal udal aritval ortabal?
Och härmed inträda vi på det mörka område, der zigenare, tattare, skojare och tjufvar hafva uppträdt som lagstiftare för språket, och om ordet någonsin haft till ändamål att dölja tanken, så har det väl varit här. För att börja med zigenarne, uppgifvas dessa hafva först visat sig i Sverige åren 1513 eller -14.[1] I Tyskland och norra Europa uppträdde de i början af 1400-talet. De uppgåfvo sig då vara kristna pilgrimer från Egypten. Snart upptäcktes bedrägeriet och man började anställa gissningar öfver deras härkomst, och hafva dessa gissningar sedan blifvit fortsatta intill våra dagar, då forskningen kommit till hjelp och man stannat vid den mening, att zigenarne äro en stam från Indien som genom Egypten gått öfver Spanien (Gitanos) och Italien samt öfversvämmat Europa, tills de, såsom nämdt, under Sten Sture den yngres tid intågade i Sverige. Här blefvo de icke särdeles väl mottagna, enär man var väl varnad för det tyska slödder som så länge grasserat i sjöstäderna, och deras färd till galgen gjordes ganska lätt. Men de fortforo att finnas. Gustaf II Adolf skall hafva begagnat dem i sin här såsom bödlar och hudafdragare. År 1662 utkom en kunglig förordning, som bestämde, att tattare eller zigenare skulle gripas hvar de visade sig och föras öfver riksgränsen med det besked, att om de visade sig igen, skulle de aflifvas. På 1700-talet funnos de lika fullt, och en berättelse går om två tattarqvinnor som lyckats tränga sig in på Stockholms slott ända till Ulrika Eleonora d. y:s rum. Der dansade de och sjöngo samt spådde slutligen prinsessan, att kungen, som då låg för Fredrikshald, skulle dö och lemna henne kronan i arf. I vårt århundrade äro de qvar ännu och fruktas af allmogen, då de komma tiggande på ett sätt, som icke tillåter något afslag, ty de gå alltid fram till stugorna, när de veta att männen äro ute på arbete. I Stockholm hafva de högst sällan uppträdt, men då
- ↑ Ol. Petri Krönika, Rabenius, i en Disp. menar, att de redan 1303 skolat vara inne i Sverige. Såsom grund anför han (det i Sv. Diplomatarium införda) förbudet mot kringstrykande sculuare, motsvarande skojare.
