Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/552

Den här sidan har korrekturlästs
534
SLANGORD OCH BÅNGMÅL

rena latinska eller italienska ord, dels ock zigenarord samt en icke obetydlig mängd finska, dessa senare troligen upphemtade från Finnskogarne, men zigenarorden på krogar och marknader, de latinska möjligen af valloner i Östergötland, Vermland och Upland.[1]

Liksom zigenaren, hvilken stryker fram sin väg, kan meddela sig genom att om sommaren lägga några qvistar vid en hörnväg och om vintern slå ett helt telegrafspråk i snödrifvorna med sin pisksnärt, så hafva äfven stadsgatans och hamnarnas arbetare ett signalspråk, som frambringas genom den enkla åtgärden att hvissla. Man har iakttagit att yrkenas lärgossar, under kritisk belägenhet öfverfallna af andra yrkens lärlingar, kunnat stampa folk ur marken med en enda hvissling; man har också iakttagit att vissa arbetare, såsom sotare och plåtslagare, just under arbetet behöft ett medel att för hvarandra ge sig tillkänna på längre afstånd.

Högst karakteristisk är

Sotare-hvissling:

Eller uttryckt i ord ett långt utdraget g (t. ex.), till hvilket exekutören glisserat upp från ett kort f och hvarifrån han glider ner en oktav, då tonen lemnas, liknande en ånghvisslas sätt att upptaga och lemna en ton.

En annan mycket bekant signal är

Målarlärlingarnes:

Skomakarnes:

  1. Från Länna socken i Upland har metallarbetaren Eriksson meddelat en visa på ett högst egendomligt språk, hvilket skulle kunna vara förstörd franska. Den finnes i Vitterhets-akademiens arkiv och lyder så:

    Os sve adola vi
    O fölek kva skiraskimp
    Kara mångs bårabåmb
    Oss börä boss :||:
    Den mig en kvaskiraskimp
    Skimp skiraskimp skimpslagoro
    Mak opital.

    Delvis erinra ljuden om knallspråket.