någon lyckats få se henne. Att hon låg i grafkällaren på östra gafveln, der en glugg synes, var säkert, ty man såg hennes kista blänka dernere. Men den som sett ner genom gluggen, underlät icke att spotta tre gånger efter sig. De äldre och modigare gossarne hade gjort försök att stiga dit ned och fastän de aldrig kommit så långt, viste de dock att berätta om en underjordisk gång som gått till gråmunkarnes kloster på Riddarholmen.
Emellertid spred sig på 50-talet ett rykte, att Clara nunna hade uppträdt i synlig måtto på kyrkogården. Ryktet vann uppmärksamhet och spridning, och folk infann sig i skymningen för att se den ryktbara personligheten. Hvad som var märkvärdigt härvid var, att hon verkligen visade sig på en af grafkorens väggar, med svart dok, rep om lifvet och bok i hand — alldeles som hon står afbildad i Nordbergs »Claræ Minne»[1] (fig. 204). Saken väckte uppseende, och folk strömmade till kyrkogården i sådan mängd, att polisen måste ingripa, och, sedan forskningar blifvit anstälda och upplysningar vunnits, varna några upptågsmakare, hvilka från ett fönster i ett af husen vid kyrkogården genom en laterna magica framkallat bilden af den heliga Clara.
Saken tystades ned och glömdes, men Clara nunna lefver än.
⁎
Spökslottet (Drottninggatan 110). Om detta fordom hemlighetsfulla hus, som skall hafva bygts i slutet af 1600-talet af en holländare vid namn Scheffel eller Schäffler och hvilken ligger begrafven i trädgården (fig. 205), äro många historier i omlopp. Egendomen, som åtföljes af en trädgård af ovanligt omfång för att vara inom stadens område, egdes 1733 af hofmarskalken Düben. Det var härifrån som engelske ministern Guidickens under riksdagen 1746
- ↑ Efter Histoire des ordres monastiques.
