Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/559

Den här sidan har korrekturlästs
541
SÄGNER OCH SKROCK

Det hände en dag, att tjenstflickorna sutto i köket och drucko kaffe. Båda blefvo mycket förskräckta derför att det krafsade så underligt på dörren. När den ena flickan tog mod till sig att öppna, så var det bara en katt som smög in. Han fick stanna qvar, blef kallad Måns, åt just icke mycket, men växte till en ovanlig storlek och var föröfrigt mycket trogen och tillgifven under årens lopp.

Nu inträdde en dag en styrman i köket och frågade efter herr Måns. Flickorna skrattade och sade, att de kände ingen annan Måns än katten.

Fig. 206. Katten på Vesterlånggatan.

»Men jag har bref till herr Måns, och det kan nog hända, att det är katten, för så och så har det händt», och så talade han om allt sammans.

Katten kom nu fram och sade med röst aldeles som en menniska: »Tag hit brefvet!» Sedan läste han det: stora tårar flöto ur hans ögon; slutligen sade han: »Bättre hade varit för dig och mig, om du hållit ditt löfte och kommit genast», rusade derpå upp på styrmannen och klöste i hjäl honom, hvarefter han for ut genom fönstret, men stannade på blecket ofvanför porten och vardt förvandlad i sten (fig. 206).

Men hvad det stod i brefvet kunde ingen begripa, för det var skrifvet på ett obegripligt språk.

Så lyder den ovanligt enkla sagan om katten, hvilken ännu i dag står i sten öfver porten till n:o 24 vid Vesterlånggatan, till och med i två exemplar, ty huset har två portar.

⁎              ⁎

Skrock och vidskepelse. Stadsbon som flytt naturen och begagnat alla civilisationens medel att skydda sig mot det »oförklarliga», råkar icke ofta i skräck för naturens kraftyttringar och är derför icke fallen för skrock. Han har åskledaren mot tordönet, brandvakt mot eld, slussar och trummor mot flod, och sina välbyggda stenhus, i hvilka han döljer sig, när stormen går fram. Men det finnes ändock tillfällen, då han känner sig öfverlemnad, stunder på dygnet, då bullret upphör och tystnaden inträder med sitt följe af osynliga, då tanken icke längre genom inverkan af yttre förnimmelser sporras till sin bevakande verksamhet öfver fantasien — då