och andre lösa Personer sälla sig tillsammans/ och löpa omkring gator och gränder/ samt inkomma uti husen/ med den så kallade Juhl-Bocken/ Stiernan och andre fåfängeligheter/ hwarunder icke allenast en och annan oanständighet föröfwas/ utan ock som aldrawärst är/ blifwer der wid Guds heliga Ord och Namn obetäncksamt missbrukat; Att derföre och emedan et sådant sjelfswåld/ oskick och missbruk ingalunda kan tålas eller tillåtas/ utan bör etc. . . ./ hafwer Hans Grefl. Exellence . . . etcetera“.
Bruket med Julbocken måtte sålunda hafva antagit någon karnavalskarakter och väckt förargelse. Kungörelsen synes dock icke haft annan verkan än den, att genom ett och ett halft sekel bevara underrättelsen åt oss, ty ännu 1831 lefver bocken i Jönköping och figurerar på omslaget till en visa.
Om julgranens betydelse äro meningarne flere. På den år 1742 publicerade runstaf synas två furuträn i kors den 21:sta December, hvilka uppgifvas betyda »att Solen var vänd i Furuträn hvilka nu gjöra samma tjenst. Denna sed, att Thomasmässan resa upp Furu- eller Granstänger i kors, är ännu i bruk på många orter».
Olof Rudbeck lemnar i sin Atland (II: 237) följande upplysningar om julgranen:
“Så sattes wijdh alle Portar hoos Gemene Man/ som och än i dag brukas/ twenne gröne Trän aff Furu/ hwilke och på månge/ så etc. . . . Ty de trodde/ at när Solen bleff om wintern aff en Galt eller Sugga ihjelrifwen/ så wäxte aff des blod allena Furun up/ och kallades så Solens Syster/ fick och derför namn af Solen/ som ock kallades Fur/ det är Eld/ . . . emedan de sågo intet trä om wintern wara grönt och lijka som lijff hafwa/ mera än Furun/ och intet Trä feetare än det att brinna . . . etc.“
Julkrubban var en julförnöjelse som roade stockholmarne ganska länge. Den tillhörde ursprungligen katolska kyrkan och förevisades först i Schönborgska huset, senare på Norra Smedjegatan.
Med Nyåret tynar Julen af och efter Trettondagen kan den anses vara slut, så att tjugondagen ofta går omärkligt förbi utan att man ens erinrar sig den.
Nyårets ingång har icke just någonsin blifvit firadt på något annat sätt än med visiters afläggande eller korts kringskickande.
⁎
