Kap. XVII.
Flora och Fauna.
Gräsbete gå gatorna. — Hvad som växt mellan gatstenarne. — Gamla trädgårdar. — Hvad som odlades i Kungsträdgården i gamla tider. — Hvad Humlegårdens köksträdgård lemnade till kungl. hofvet. — Vilda djur och husdjur. — Fåglar och fiskar. — Husens obehag.
Det är icke någon rik flora den stenlagda gatan kan erbjuda, men den var dock något rikare innan trottoaren kom, ty då flydde de växter som icke kunna lefva utan menniskan upp på de rabattlika stensättningar, som lågo mellan rännstenen och husväggen, liksom barnen, när de voro rädda för hästarne. Det sista fälttåget mot dessa menniskans trogna följeslagare som vi bevittnat var den stora fejden på Birger Jarls torg för några år sedan. Der hade nemligen sått sig ett litet gräs, välbekant för landtmannen, emedan det tillhör det slägte som hufvudsakligen bildar den naturliga ängen och af honom kallas hvitgröe (poa annua); af stadsbon nämnes det gårdsgräs, trampgräs och är ansedt som en plåga. Troligen hade Mälarvindarne fört denna välsignelse med sig, och som öfre delen af Birger Jarls torg icke är starkt trafikerad af åkande, ansågs jordmånen passande för hvitgröen, hvilken der slog sig ned, förökade sig och uppfylde jorden. Öfverståthållarembetet, som icke befattar sig med ängsskötsel, började medelst salt ett utrotningskrig, hvilket dock först efter stora och långvariga ansträngningar kunde sluta med ordningsmaktens seger.
Längre bort i tiden var gräsväxten mycket starkare på Stockholms gator, och då kunde man, såsom här längre fram visas, der till och med beta hvarjehanda kreatur.[1]
Om man skulle skrifva en liten minnesteckning öfver dessa sista naturbarn, som icke kunde lemna skapelsens herrar, då desse öfvergåfvo naturen och gjorde marken ofruktbar med stenlägning, så skulle vi icke få allt för många namn att fira. Vi skola hålla oss till de tre ihärdigaste, som (utom hvitgröen) längst trotsat förföljelserna: grodbladet, trampgräset (eller fågelörten) och maskrosen.
- ↑ Ännu för ett par år sedan betades getter på Artilleriplanen.