Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/567

Den här sidan har korrekturlästs
549
FLORA OCH FAUNA

Sedan Kungsträdgården förvandlats till offentlig förlustelseplats, bibehölls visserligen blomsterodlingen, men denna tyckes dock icke någonsin hafva stått på samma höjd som i konung Fredriks tid, och slutligen förvandlades, såsom vi redan omtalat, hela trädgården till en vanlig promenadplats.

⁎              ⁎

Till den skildring af Stockholms Humlegård såsom förlustelseort vi redan gifvit[1] vilja vi foga några upplysningar om densammas betydelse för hufvudstadens flora. Det är först i början af 1700-talet »hummelgården» uppträder i hofförtäringsböckerna såsom leverantör till hofvet. För att gifva ett begrepp om hvad denna trädgård en gång kunnat alstra, anföra vi 1723 års förteckning å inlevererade artiklar:

Leverans från Hummelgården 1723 af trädgårdsmästaren Olof Ryzelius till K. M:s hof.

Pepparrot, Purio, Selleri, Blåkål, Palsternackor, Syra och Persilja, Brunkål, Kryddsallat, Surkål, Kjörfvel, Löffelkrut, Små Laktuk, Winterkrasse, Sommarsallat, Spenat, Rädisor, Portlack, Sparris, Rättika, Johannislök, Meyram, Basilika, Morötter, Stickelbär, Krusbär, Gröna Ärter, Timjan, Gurkor, Vinbär, Ärtskåckor, Rofvor, Blomkål, Körsbär, Hvitkål, Kålrötter.

Häraf synes, att trädgårdskonsten i Sverge för halft annat århundrade sedan stod lika högt som nu, om icke högre, hvilket man skulle vara böjd att tro, om man iakttager följande små data:

Den 23 Mars redan aflemnade Olof Ryzelius rädisor; den 4 Maj kunde han lemna 300 sparris; den 25 Maj voro hans morötter färdiga, och den 6 Juli hade 40 gurkor sett dagsljuset.

Detta låter visserligen mycket bra, men var dock ett intet mot mäster Matts Gabrielsson i Hummelgården, hvilken år 1709 kunde servera sparris på julafton, och år 1710 samma läckerhet den 5 Januari samt i Maj samma år aflemna först 400 sådana läckerbitar och sedan 500 mellan den 17 och 21, och så hade han färsk spenat och lattuka redan i Februari.

⁎              ⁎

Huru mycket Stockholms zoologiska förhållanden ändrat sig sedan gamla tider kan man sluta endast af olikheten i det afseendet mellan hufvudstaden på 1830- och 1880-talet. J. E. Wikströms beskrifning öfver Stockholms fauna 1840 meddelar bland annat:

  1. Sid. 101.