Lon vågar sig under vinternätterna ofta långt in åt förstäderna och fångas eller skjutes der stundom. Man har sett den till och med på de närmast i söder om Maria kyrka belägna gator, och på Norrmalm har man skjutit en lo i Hummelgården.[1]
Uttern finnes flerestädes; den är skjuten på Kongl. Djurgården.
Vargen går ofta nära intill staden. Under vintern synes den ej sällan på Rörstrands hage och vandrar då stundom äfven i Carlbergsallén och i det omgifvande granskapet.
Räfven är mycket ofta synlig i förstäderna. Den närmast staden belägna trakt, i hvilken räfkulor förekomma, är vid Sabbatsberg, hvarest i backarne finnas flera sådana. Ifrån detta hem anställa räfvarne allmänt ströftåg till nästgränsande egendomar och äro ganska djerfva; under sommaren har man ofta sett en och annan vandra i gångarne i traktens trädgårdar, obekymrad vid åsynen af de tätt vid gångarne i qvarteren sysselsatte arbetarne.
Haren har fordom varit ymnig i denna nejd, men genom en ovarsam jagt är den betydligt i aftagande.
Elgen. Under Juli och Augusti drifver elgen omkring flerstädes i nejden och är då sedd i Kongl. Djurgården och på Lidingön.[2]
⁎
Att i Stockholm funnits hästar, hundar och kattor ända från stadens första bebyggande torde väl få anses fullt säkert. Några särskilda raser omtalas icke. Då och då har ordningsmakten tyckt sig böra vidtaga särskilda mått och steg mot hundarne, och att Stockholms polis funnit hunden vara en öfverflödsartikel i städerna bevisas af en mängd kungörelser. Så finnes en från 1735, der den stränge författaren talar om »de store hundarne som stryka här i staden och på malmarne omkring gatorna och vid slagtarhusen, så om dagarne som nattetiden, hvarigenom icke allenast folk tillfogas skada och olägenhet, särdeles de små barnen, utan ock nattetiden förorsakas buller och oro». Egarne åläggas att innehålla dem i band eller eljest instänga vid 40 marker silfvermynts plikt och djurens fångande och dödande, »varande allaredan anstalt gjord det vissa af skarprättarens betjente komma att gå omkring med tjenlige instrumenter att fånga, döda och bortföra kreaturen, som efter detta förbud på gator och gränder finnas». Under senare tider, då hundsjuka gick, hade man rättighet att skjuta ned hvilken hund man träffade på gatan.
⁎
Sedan torgen ifrån att hafva varit öppna platser, der planteringar förestält naturen, småningom blifvit stenlagda öppna platser, hafva luftens glada innevånare dragit sig tillbaka till den sista hvilans och
